Mellan 2006 och 2014 sålde alliansregeringen ut gemensamt ägda bolag för över 171 miljarder kronor. Och fler verksamheter ska säljas ut nästa mandatperiod om Moderaterna får som de vill.
Brann Anders Borg (M) egentligen för någonting?
Den före detta finansministern gillade, trots sitt nyliberala förflutna, alltid att framställa sig själv som lidelsefri, en neutral forskartyp inom naturvetenskapen, snarare än en febrig utopist som smygläste Ayn Rand på nätterna.
»Jag är inte speciellt ideologisk«, sa han till exempel i en annars föga minnesvärd intervju med Dagens Nyheter – och medierna svalde betet.
För så här långt efteråt står det klart att finansminister Borg i allra högsta grad var ideologiskt driven. Ibland så mycket att han lät sina drömmar om en bättre värld fördunkla omdömet.
Exakt hur mycket får man klart för sig när man läser tankesmedjan Tidens nya rapport »Högern och det statliga ägandet« . Den ger en summarisk, men ändå intressant analys av den moderatstyrda alliansregeringens utförsäljningar av statliga bolag. Dessutom gör den åtminstone ett försök att besvara den klassiska frågan om de beskrivna verksamheterna fungerar bäst i privat eller i offentligt ägo.
Mellan 2006 och 2014 sålde alliansregeringen ut gemensamt ägda bolag för över 171 miljarder kronor.
Sammantaget innebar utförsäljningarna en gigantisk förmögenhets- överföring från de svenska medborgarna till aktieägarna: en ändrad maktbalans.
Tidens rapportförfattare Emil Bustos och Elis Örjes menar att få av dem var genomtänka och att många dessutom har inneburit stora samhällsekonomiska kostnader, både för att alliansregeringen sålde för billigt och för att eventuella bolagsvinster inte längre kommer skattebetalarna till godo.
Sammantaget innebar de också en gigantisk förmögenhetsöverföring från de svenska medborgarna till aktieägarna: en ändrad maktbalans.
Det betyder inte att den statliga bolagsportföljen har blivit olönsam. Tvärtom går den bättre än på länge. Bara för verksamhetsåret 2017 blev utdelningarna från de statliga bolagen över 13 miljarder och det mesta tyder på att våra största gemensamma bolag tickar på och levererar feta vinster.
Till den hårda kalkylen måste vi dock lägga en mjukare. Det finns ju fler skäl än de rent ekonomiska till att staten bör äga vissa verksamheter. Det kan handla om nationell säkerhet – vad händer till exempel om en moderatstyrd regering säljer Telia till ryska eller kinesiska ägare – eller om att universitetssjukhusen bör ägas statligt för att vi ska kunna trygga sambandet mellan forskning, utveckling och klinisk verksamhet.
Trots det flaggar moderaterna för ytterligare katastrofala utförsäljningar om de får bilda regering i höst, bland annat av SBAB, delar av Svenska Spel, Telia, Arbetsförmedlingen och – vilket är det mest oroande av allt – kanske rentav universitetssjukhusen. Ulf Kristersson (M) verkar tyvärr lika lite mottaglig för rationella argument som sina företrädare.
I valet mellan verkligheten och kartan, väljer en privatiseringsutopist nämligen alltid kartan.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
