Idépolitiskt bränsle för reformsugen vänster

Enda sättet att bryta de ekonomisk-politiska dogmerna är att vässa och återuppfinna tanken om en radikal demokrati. Statsvetaren Ania Skrzypeks tio förslag för en ny vänsterrörelse inger hopp.

När den svenska socialdemokratin 1944, under det andra världskrigets slutskede, formulerade ett efterkrigsprogram hoppades många på en »skördetid för socialism«. Optimismen inför reformismens möjligheter tycktes gränslös.

Kontrasten till vår egen tid slår mig när jag läser »Next Left, New Social Deal – 10 Strategic Proposals for the Progressives to become the Movement of the Future«, publicerad av den progressiva tankesmedjan Feps.

Boken, författad av statsvetaren och forskaren Ania Skrzypek, mejslar ut socialdemokratins och vänsterns tummelfärd i Europa. Orden är skoningslösa: Konsekvensen blir att socialdemokratin tynar bort och lämnar fältet fritt för »ett slag mellan måttfull nyliberalism och populistisk reaktionism«. Och: »Själva hörnstenarna som formade dagens välfärdsstat« har rubbats.

Författaren drar slutsatsen att medborgare inte längre väljer mellan höger och vänster, utan »mellan system och anti-system, mellan mittfåra och extrem och mellan gammalt och nytt«.

Lyckligtvis är boken något mycket mer än, som så ofta annars, en terapisession för en famlande vänster.

Mest fastnar jag för avsnittet om hur arbetsmarknadspolitiken måste inriktas på »kvalitativa anställningar« och ökad makt för löntagarna på sina arbetsplatser. Slutsatsen är att vänstern inte kan låsa blicken på miniminivåer, utan också måste driva på för reformer som ökar människors makt. I dag och i morgon.

Frågan om arbetsplatsdemokrati hänger samman med behovet av att politisera ekonomiska frågor. Är det något de senaste decennierna bevisat så är det att progressiva krafter trängs undan när samhällsekonomin blir ett kotteri för självutnämnda experter.

Skrzypek menar att vänstern måste koppla samman ekonomiska frågor med frågor om makt och fördelning. Ekonomi är politik – och makt.

Enda sättet att bryta gårdagens ekonomiska politiska dogmer är att vässa och återuppfinna tanken om en radikal demokrati. För det är bara demokratiska verktyg och ett samhälle som bygger på deltagande som kan tämja ekonomin och främja jämlikheten.

Det håller inte att vare sig nostalgiskt beundra det förra seklets landvinningar eller retirera till cyniskt gnäll.

I boken föreslås »ett nytt socioekonomiskt paradigm« för att greppa orättvisor i samhället. Det ligger mycket i det. Industrierans verktygslåda och begrepp är på många sätt daterade. Vi behöver en ny strategisk matris för att förstå och kommunicera klass – utan att blunda för materiella villkor och strukturer.

Det håller inte att vare sig nostalgiskt beundra det förra seklets landvinningar eller retirera till cyniskt gnäll. Progressiva rörelser och partier behöver rätt tonträff inför samtiden – och förmågan att gå före. Annars blir partierna fångna i dagspolitikens fallgropar, vänsterns idélandskap ett intellektuellt kalhygge.

En ledartext i veckans New York Times, med rubriken »The Global Economy Is Partying Like It’s 2008«, varnar för att antalet bubblor är fler än vid den stora finanskrisen för tio år sedan. »De finns numera i varje hörn av världsekonomin«, slår skribenten fast.

För den vänster som kläms mellan en reaktionär offensiv och sprattlande nyliberalism är sprickorna i finanskapitalismen både ett hot och en möjlighet. Passiva partier som inte vågar angripa strukturerna hotas. Aktiva, maktkritiska och reformsugna partier har alla möjligheter att bryta igenom.

I dag, på tröskeln mellan 2017 och 2018, känns en skördetid för socialistiska eller genomgripande reformer avlägsen.

Ändå är jag hoppfull.

Historien är nämligen varken linjär eller ödesbestämd. Möjlighetens fönster är lika lite stängt nu som när Europas krigsrök skingrat sig för sjuttio år sedan. Då vågade arbetarrörelsen kasta sig in i det okända, ofattbara och osäkra.

Vad är det som säger att vi inte kan göra det igen?