ledare Fördelningen av inflytande och rättigheter inom näringslivet är varken naturlig eller orubblig. Det visar inte minst framgångarna för den möjlige amerikanska presidentkandidaten Bernie Sanders.
Oinfriade förhoppningar och en klaustrofobisk känsla av kris. Det enda som tycks vara säkert är tvivlet inför morgondagen. Känslan märks inte minst under Demokraternas primärval inför det amerikanska presidentvalet. Kan någon besegra Trump – och vad händer om det misslyckas?
En av huvudkandidaterna, Bernie Sanders, kallar sig demokratisk socialist, ett begrepp som under långt tid varit brännmärkt inom amerikansk politik. (Intressant nog är det ofta mer eller mindre frånvarande i Sverige.) Politiker lindar hellre in budskapen i det lite luddiga ordet »progressiv«. Begreppet socialism används desto flitigare som glåpord av tyckare och politiker till höger. Men något är annorlunda inför den här upplagan av det amerikanska presidentvalet. Som om nya luftfickor öppnats upp.
Bernie Sanders leder i skrivande stund mätningarna i nyckeldelstaterna New Hampshire och Iowa. Ilskan över sakernas tillstånd, önskan om något annat, har skruvat den politiska debatten vänsterut. Sanders har presenterat väljarna för de mest långtgående och radikala reformerna. Företag inom alla sektorer ska vara skyldiga att garantera löner, pensioner och villkor.
Arbetet måste bli mer demokratiskt, löntagarna få mer makt.
Dessutom föreslås att löntagare ska utgöra minst 45 procent av bolagsstyrelser. Mest intressant är en plan för att förskjuta ägandet – från kapitalägare till löntagare – via kollektiva fonder för anställda. Målet är att löntagare ska äga en femtedel av företagen.
Den europeiska fackliga samorganisationen, ETUC, är i en kampanj inne på samma spår. Arbetet måste bli mer demokratiskt, löntagarna få mer makt: »Företag ska demokratiseras genom att omfördela ekonomiska och politiska rättigheter inom dem, från externa aktieägare och bolagsledning till löntagarkollektivet.«
Perspektivet är viktigt för att det förflyttar politikens prisma från yta och budskap till maktfördelning. Vilka som har den och vilka som förvägras den. I samma ögonblick som vi ifrågasätter befintliga maktstrukturer förskjuts också politikens innehåll. Hegemonin skiftar.
Vi behöver varken låsa in oss i en nittiotalsverklighet eller kapitulera inför vår tids reaktionära och konservativa underströmmar. Intressen kan formuleras i andra termer: egenintresse mot allmänintresse. I själva verket är makten över samhället och ekonomin den avgörande politiska frågan. Kapitalägare, mäktiga finansiella intressen och högern i stort kommer att protestera mot varje försök att diskutera ägandet.
Som när JP Morgans vd nyligen rasade mot det gryende intresset för socialistiska tankespår. Men fördelningen av inflytande och rättigheter inom näringslivet är varken naturlig eller orubblig. Demokratin kan utvidgas. Renässansen för socialistiska perspektiv i mitten av det amerikanska presidentvalet är frisk luft och en kontrast till många år av kvävande politisk samsyn.
Vi behöver politiska krafter som ifrågasätter privilegiesamhället, tar strid mot den ekonomiska maktens mångåriga landvinningar. Inte minst i Sverige. Tiotalets mörkervandring kan ersättas med en känsla av att det önskvärda, trots allt, kan bli möjligt. Men då behöver vi politiker som faktiskt vågar uttrycka vrede över hur det är – och en längtan efter hur det kan bli.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
