Indisk coronapolitik försummar de fattigaste

Ledare När Indiens regering abrupt stängde ned landet lämnades den fattiga delen av befolkningen vind för våg. Miljontals människor tvingades att vandra tillbaka till byarna på landsbygden och premiärministern Modi gick miste om det som hade kunnat varit ett av de mest effektiva medlen för att minska spridningen av coronaviruset. 

Den 24 mars klockan 20.00 deklarerade den indiska premiärministern Narendra Modi att landet skulle stängas ned från midnatt. Arbetsplatser, skolor, universitet och butiker slog igen. Tåg, flyg och transporter stoppades och utegångsförbud infördes för landets drygt 1,3 miljarder invånare. Nedstängningen av landet gällde först i tre veckor, men har därefter förlängts till den 3 maj. Modi motiverarade de dramatiska åtgärderna med att tidigare försök att få bukt med coronasmittan inte hade hjälpt.

I själva verket hade Modis hindunationalistiska regering in i det sista negligerat hotet. Så sent som den 13 mars hävdade hälsodepartementet att coronaviruset inte utgjorde någon allvarlig hälsorisk och att läget inte var akut, trots att Världshälsoorganisationen WHO förklarat att det handlade om en pandemi. Regeringens senfärdiga agerande innebar att människors möjligheter att förbereda sig på nedstängningen blev minimala.

Den indiska regeringen försummade också åtgärder för att de fattigaste delarna av befolkningen skulle klara den abrupta omställningen. I landet arbetar cirka 400 miljoner människor inom den informella ekonomin, varav omkring 100 miljoner är inre migrantarbetare. Det handlar om människor som är bosatta på landsbygden men som under långa perioder arbetar med service eller i fabriker i landets gigantiska städer. När Indien sattes i lockdown försvann jobben för dessa personer samtidigt som transporterna tillbaka hem stoppades. Konsekvensen blev att miljontals människor i desperation började vandra till fots för att ta sig tillbaka till landsbygden till avlägsna delar av delstaterna Bihar, Uttar Pradesh, Madhya Pradesh, Västbengalen och Orissa. I en nyligen publicerad essä beskriver den indiska författaren Arundhati Roy hur den rika medelklassen barrikaderat sig i slutna enklaver medan miljoner utfattiga, hungrande och törstande människor tvingades inleda en lång marsch hem till byarna.

Omedelbara åtgärder för att skapa drägligare villkor för dessa grupper hade också varit ett effektivt medel för att minska spridningen av coronaviruset.

Under många decennier har Indiens migrantarbetare och befolkningen på landsbygden behandlats styvmoderligt i Indien. Den ekonomiska politik som styrt har varit att i alla lägen gynna exportindustri och storföretagen med minimal hänsyn till lokalbefolkning och utsatta grupper som daliter, adivasi och religiösa minoriteter. Det kom därför knappast som en överraskning att Modi drivit igenom en coronapolitik och ett ekonomiskt krispaket som försummar den fattigaste delen av befolkningen. Det hade varit möjligt att omedelbart finansiera säkra resor tillbaka till landsbygden och det hade varit möjligt att kraftigt subventionera uppehället för de mest utsatta. Det hade också gett ett bättre skydd mot coronasmittan.

Under marschen tillbaka till landsbygden har de inre migrantarbetarna istället tvingats tränga ihop sig och söka skydd på överfulla härbärgen. Det vill säga raka motsatsen till social distansering. I Indien finns också 90 miljoner människor som bor i slumområden och som saknar tillgång till toalett och rent vatten. Omedelbara åtgärder för att skapa drägligare villkor för dessa grupper hade också varit ett effektivt medel för att minska spridningen av coronaviruset.

För att skyla över Modis senfärdiga och ojämlika coronapolitik har det hindunationalistiska maskineriet pumpat upp sin antimuslimska propaganda. Det senaste draget i kampanjen har varit att i sociala medier anklaga landets muslimer för att sprida coronaviruset. Ett centralt påstående i sammanhanget är att den muslimska organisationen Tabilghi Jamaats religiösa firande i Nizamuddin i New Delhi under den andra och tredje veckan i mars bidragit till att
sprida coronaviruset i Indien. Utan tvekan var det olyckligt med en stor folksamling vid den tidpunkten, men vad som förtigs i de svepande anklagelserna är att regeringens eget departement hade godkänt sammankomsten. Även på delstatsnivå hade det varit möjligt att sätta stopp för pilgrimernas möjlighet att samlas. I delstaten Maharashtra satte politikerna stopp för en likartad religiös sammankomst. Det obehagliga med den hindunationalistiska agitationen är att alla landets muslimer dras över en kam och görs ansvariga för coronasmittan.

Under decennier har Indiens inre migrantarbetare och de som jobbar inom den informella sektorn förblivit uteslutna från stora delar av välfärden och ofta osynliggjorda i statistiken. Det hindunationalistiska regeringspartiet BJP har lyft fram en modell för tillväxt där de högteknologiska företagen står i centrum, men modellen bygger också på dem som jobbar i fabriker, på byggen, i jordbruk och som står för service. När krisen nu slagit lämnas dessa grupper i sticket. Enligt en ny rapport från International Labour Organization, ILO, kan konsekvensen bli att 400 miljoner fattiga faller ner i ett ännu djupare armod.