Inflationen kan hota progressiva regeringar

krönika Det är dyrt att vara fattig. Och nu blir det ännu dyrare. Inflationens påverkan på höstens riksdagsval behöver diskuteras, skriver German Bender.

De senaste månaderna har allt fler fått upp ögonen för den snabbt ökande inflationen. I medias bevakning har den första vinkeln varit att göra prisökningarna till en plånboksfråga – hur drabbas DU av inflationen?

Därefter började det komma inslag och artiklar om hur inflation kan påverka nästa års avtalsrörelse – kommer inflationen att leda till ökade lönekrav? Jag skrev själv om detta i en tidigare krönika.

Snart borde det vara dags för den politiska vinkeln – kommer inflationen att drabba den sittande regeringen? Det finns en del som tyder på att svaret på den frågan är ja.

Mest uppmärksamhet har riktats mot USA, där inflationen har ökat mer, under längre tid, och i snabbare takt än i Sverige. Nyligen meddelade president Joe Biden att inflationen är hans ”högsta inrikespolitiska prioritering”, i ett försöka att vända den politiska debatten om ekonomin inför valet mellanårsvalet i november. Ett dilemma för honom är att den starka arbetsmarknaden, som Biden och fackföreningsrörelsen vill understödja, bidrar till en ökad inflation.

Larry Summers, en av USA:s mest ansedda ekonomer, tidigare demokratisk finansminister och rektor för Harvard, utfärdade följande varning i en intervju med Economist:

 ”Hög inflation är ett verkligt problem för sittande regeringar, speciellt för progressiva. Titta på Richard Nixons valseger 1968, Ronald Reagans valseger 1980 och Margaret Thatchers valseger 1979. Jag tror att när människor söker efter tecken på om landet har kontroll, så är priserna de betalar i vardagen ett sätt att avgöra om landet har kontroll.”

Summers befarar att den höga inflationen kan bidra till att Donald Trump blir återvald i presidentvalet 2024. Men att inflationen innebär politiska risker för sittande regeringar innebär inte att Larry Summers råd till Joe Biden kan tillämpas på svenska förhållanden. Summers anser att USA:s inflationsproblem i hög grad beror på efterfrågestimulanser under pandemin. Det gäller dock knappast i Sverige, där orsakerna snarare är internationella och utanför Riksbankens och regeringens kontroll.

Dessutom ligger Sveriges inflationskurva som sagt några månader efter USA:s. Men om det svenska valet skulle ske i ett läge då inflationen är högre än på många år, och dessutom varit det under en längre tid, är det svårt att föreställa sig att det inte skulle påverka valrörelsen.

Dels eftersom ökande priser riskerar att skapa ett folkligt missnöje som kan riktas mot den sittande regeringen. Dels eftersom regeringen blir mer sårbar för kritik mot att välbehövliga satsningar på exempelvis välfärd och infrastruktur kan spä på inflationen (en ”förmildrande faktor” i sammanhanget är att oppositionen också behöver utlova valfläsk).

Många ekonomer har tidigare gjort bedömningen att inflationstakten i Sverige avtar markant under nästa år, men ju längre den höga inflationen håller i sig desto mindre säkra blir bedömarna på att den blir övergående. Inte minst i ljuset av betydande prisökningar på energi och livsmedel, som åtminstone delvis orsakas av kriget i Ukraina och av globala produktionsstörningar på grund av bland annat pandemirestriktionerna i Kina.

I sin senaste Investment Outlook-rapport konstaterar exempelvis banken SEB ”att hushållens köpkraft påverkas i en grad som gör att inflationen inte bara är ett problem för centralbanker; även sittande regeringar löper politiska risker i en del länder”. Visserligen prognostiserar man också sjunkande inflation mot slutet av 2022, men rapporten är från februari och bedömningen gjordes före Rysslands angrepp på Ukraina och de omfattande nedstängningar som nu sker på grund av covid i delar av Kina.

Men inflationens påverkan på valrörelsen bör inte bara diskuteras valstrategiskt och spelteoretiskt. Ökande priser har också högst konkreta konsekvenser för de grupper som riskerar att drabbas både först och hårdast, nämligen de allra fattigaste (även om alla inte håller med om detta).

Det kan exempelvis röra sig om ensamstående föräldrar som uppbär oindexerade ersättningar som barnbidrag, bostadsbidrag och underhållsstöd. Eller personer med subventionerade anställningar eller a-kassa, som inte heller är indexerade.

Inför valet behövs i stället ett narrativ om hur och varför omfattande satsningar på välfärd, klimat och infrastruktur måste göras omgående.

Att dessa ersättningar inte är indexerade betyder att de inte ökar i takt med pris- och inkomstutvecklingen, så när priserna ökar till följd av inflationen, kommer ersättningarna att urholkas och minska relativt sett. Tidningen Arbetet har beräknat att en tredjedel av a-kassehöjningen som regeringen gjorde efter pandemin redan ätits upp av inflationen.

Låginkomsttagare drabbas också relativt sett hårdare av inflation genom ökande konsumentpriser, eftersom de lägger en större del av sin inkomst på varor och tjänster som de inte kan avstå från eller byta ut mot andra, jämfört med mer välbemedlade grupper. Av bland annat de här skälen har inflation beskrivits av forskare som en ”regressiv konsumtionsskatt”.

Det är helt enkelt dyrt att vara fattig. Och nu blir det dyrare.

Det finns alltså många skäl för en progressiv regering att ta en hög och bestående inflation på allvar.

Regeringen försöker förebygga en inflationspräglad valdebatt genom att kompensera väljarna för stigande priser på energi och bensin. Satsningar på att höja pensionerna görs också. Risken är nu stor att partierna kommer tävla med varandra om riktade plånbokssatsningar.

Inför valet behövs i stället ett narrativ om hur och varför omfattande satsningar på välfärd, klimat och infrastruktur måste göras omgående. Och det måste inkludera åtgärder för att satsningarna inte ska drabba låginkomsttagare genom ytterligare prisökningar och urholkade ersättningar.

En viktig detalj i sammanhanget är att regeringspartier faktiskt kan gynnas i osäkra tider – såväl pandemin som kriget i Ukraina ledde till ökat stöd för Socialdemokraterna. Det gäller särskilt om regeringschefen åtnjuter mycket högt förtroende hos allmänheten, vilket är fallet med Magdalena Andersson.

Med sin bakgrund som finansminister med stram budgetdisciplin har Andersson dessutom särskilt starkt väljarförtroende i ekonomiska frågor. Det är en styrka hon bör utnyttja nu. Men denna gång inte för att dra åt svångremmen.