Inflationen kräver en aktiv välfärd

Ledare Lönebildningsmodellen har gett reallöneökningar, men om det ska fungera när inflationen tar fart krävs en helhetssyn på välfärden.

Svenska arbetstagare har fått reallöneökningar i 25 år. Det har varit stabilt under en tid då få andra faktorer som påverkar välstånd har varit det. Förtroendet för lönebildningsformen har successivt stigit på grund av dess förmåga att leverera för majoriteten.

Detta i takt med att förtroendet för politiker sjunkit, troligen eftersom de accepterat framväxten av superrika på bekostnad av det allmänna. 

Industrinormering har alltså verkat stabiliserande i det Cervenka kallar Girig-Sverige, och säkrat högre löner. Detsamma gäller inte i många andra rika länder. Där har många lägre reallöner än sina föräldrar, vilket har visat sig vara en bra grogrund för extremhögern att nå regeringspositionerna.

Här hemma har lönebildningens legitimitet dock inte prövats i tider av hög inflation. I år kommer inflationen äta upp löneökningen, vilket betyder mindre pengar att röra sig med. 

Man kan inte både äta av sammanhållningskakan och ha den kvar 

Då är det dags att ta ett djupt andetag och komma ihåg vad som har tjänat oss väl. Det var dåligt för alla när löneökningarna jagade inflationen. Den här gången ska vi rida ut vågen, som är en importerad inflationschock, tillsammans. Vi ska se det här som ett förlorat år och arbeta för minskad inflationstakt nästa år. Vi är ett enda stort landslag, vi ska äta långsiktighet och ansvarstagande till frukost och vi ska vandra hand i hand mot fortsatt stärkt konkurrenskraft och bibehållna reallöneökningar.

Så kan avtalsrörelsen se ut i december.

Men innan dess är det val och då är det rimligt att bredare frågor om välstånd ställs. Frågor som ska ställas till politiker, som har betydligt mer att svara för än industrinormeringen.

Det finns en bred förståelse för att svenska arbetstagares plånböcker inte kan fungera som någon typ av reserv i tider av ekonomisk kris. Regeringen försöker sätta plåster på prischocksåret, och högern hoppar på när den inte är alltför upptagen av maktmygel. Men åtgärderna är fragmentiserade och helheten blir otillräcklig.

 I USA blev helikopterpengar lösningen då det var omöjligt att fortsätta ignorera hur många som var utblottade när pandemin skapade ekonomisk kris. Utan fungerande välfärd, bostadspolitik eller arbetspolitik blir den typen av kompensation det enda möjliga. I ett sådant samhälle minskar förmågan till och förtroendet för långsiktig förbättring. Vi är i dag närmare en sådant samhälle än vi var när industriavtalet slöts. Den trenden måste brytas för att hålla ihop helheten.

Kravet är redan att svenska arbetstagare ska vara samarbetsvilliga, samtidigt som vi ser tillbaka på två år där många inte kunde jobba hemma och istället riskerade mycket för att det viktigaste skulle fungera under en pandemi. Välfärdsexperimenten fortsätter, bostadsmarknaden är katastrofal, och arbetsförmedlingen förstörs trots att arbetslösheten är för hög och man måste flytta till Stockholm för att få jobb. Man kommer dragande med centraliserad sammanhållning på ruinens brant och säger there is no such thing as a society när det går bra.

Arbetstagare som klass har gynnats av en enhetlig lönestrategi. Men om vi ska stå tillbaka för att säkra inflationen, ska välfärden vara vår och rimliga bostäder och infrastruktur en rättighet, i hela landet. Man kan inte både äta av sammanhållningskakan och ha den kvar.