Logiken är alltså att vi löntagare ska bli fattiga för att bekämpa ett system som gör oss fattiga.
Häromdagen publicerades SCB:s nya siffror för inflationen, som är fortsatt på en hög nivå i relation till vårt nuvarande inflationsmål på 2 procent.
Inflationen ligger på 6,4 procent enligt KPIF och 9,3 procent enligt KPI. Oförändrat jämfört med föregående månad. Matpriserna, som drabbar alla men framförallt barnfamiljer och hushåll där mat utgör den största delen av konsumtionen, fortsätter att stiga.
Samtidigt är lönsamheten i dagligvaruhandeln historiskt hög. Vinsternas bidrag till inflationen har under de senaste två åren varit tre gånger större än lönernas. Det var budskapet från mig och kollegorna Daniel Lind och German Bender på Dagens Industri i somras. Då artikeln enbart publicerades i papperstidningen delar jag även grafen här:
Inflationsmåttet som används i diagrammet är BNP-deflatorn. Det är ett mått som fångar i det inhemska pristrycket på alla varor och tjänster som produceras i ekonomin – till skillnad mot konsumentprisindex som mäter priserna på en förutbestämd korg av konsumentprodukter. Från början av 1990-talet och fram till pandemin översteg lönekostnadernas bidrag till inflationen med råge bidraget från en ökad vinst per producerad enhet.
Sedan mitten av 2020 har utvecklingen varit den rakt motsatta.
Om vinsten per producerad enhet hade varit oförändrad under den här perioden, då hade inflationen i svensk ekonomi i dag varit ungefär hälften så hög som den faktiskt är. Det här går i linje med det som både OECD och IMF pekat på: Vinsterna är ett tilltagande problem i inflationsbekämpning. Om företagen inte kompromissar med sina vinster kommer inflationen att fortsätta stiga.
Ändå är tonläget fortsatt högt om att Riksbanken, som genom sina räntehöjningar redan har höjt boendekostnaderna med över 400 procent på ett drygt år för alla låntagare med rörliga lån (rörliga lån är normen i Sverige), ska höja räntan ännu mer. Räntehöjningarna är dessutom den största bidragande faktorn till inflationen mätt som KPI.
Logiken är alltså att vi löntagare och konsumenter ska bli fattigare för att bekämpa ett fenomen som gör oss fattiga (det vill säga inflationen). Samtidigt täljer många företag guld med smörkniv, som vi ser av diagrammet. De som tjänat allra bäst det gångna året är bankerna själva, som redovisade ett räntenetto på över 100 miljarder 2022.
Det är uppenbart att det inte räcker med räntehöjningar för att få ned en vinstdriven inflation. Finanspolitiken måste se till att utmana marknaden där den inte fungerar, beskatta övervinsterna, vara öppen för att ta till pristak om det så krävs och se till att kompensera de värst drabbade hushållen. Trots rejäla utbudsproblem och kostnadsökningar i kölvattnet av Rysslands invasion av Ukraina är det uppenbart att de flesta företag både kan och borde bidra mer till att hålla tillbaka och till och med sänka sina priser.
Att slentrianmässigt lägga skulden för nuvarande inflationskris på Sveriges löntagare är inte bara felaktigt, utan försvårar även återgången till en ekonomi med låg inflation och full sysselsättning. Vi har hamnat mitt i en pris–vinst-spiral, och det är inte riksbankschefen som kommer klara av att bryta den. Så min fråga är, var är finansministern?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
