Bland journalister har Julian Assange varit sommarens hetaste namn. Själva fenomenet Wikileaks har blivit större än det faktiska innehållet i deras avslöjanden om kriget i Afghanistan. Assange beskriver sig som ”informationsaktivist” och Wikileaks som exponent för ”en rörelse”.
Inget de gör är konstigt. Eller ens nytt. Hemliga dokument har publicerats och spridits så länge hemliga dokument funnits. Dramatiken runt ”The Pentagon papers” om Vietnamkriget som New York Times och andra publicerade år 1971 är politisk historia. Ändå har Wikileaks skapat oro i medieindustrin: är verksamheten ett hot mot journalistiken eller helt enkelt den ”nya journalistiken”? Aftonbladets chefredaktör Jan Helin beskriver Assange som ”den mest spännande hjärnan i världen”, åtminstone för yttrandefriheten.
Hypen och rädslan avslöjar nyhetsjournalistikens egen kris. I synnerhet dagstidningarnas. I USA härjar ren tidningsdöd och i Sverige förtunnas det journalistiska hantverket till att omformulera det vi redan vet. Ekonomisk strypsnara leder till yrkesexistentiella identitetsfrågor: vad är journalistik och varför håller vi på?
Det är inte bara digitala entreprenörer som erbjuder alternativ. I Dagens nyheter (15/8) påpekade Stefan Jonsson att både reportageboken och romanen åter blivit arena för journalister. Dagstidningen är inte längre yrkets självklara magnet. En gammal mittpunkt har förlorat sin status.
För fjorton år sedan beskrev journalisten James Fallows mediefabrikerna som hot mot demokratin i boken “Breaking the News”. Han beskrev hur politisk journalistik tagit över sportreportrarnas repertoar, hur okunskap och elitism utvecklat cynism och rent politikerförakt på nyhetsplats.
Boken utlöste en rörelse för ”journalistik i allmänhetens tjänst”. Men i skuggan av sjunkande intäkter verkar den optimistiska självkritiken ersatts av resignerad tystnad. I stället för strid väljer man gå till andra bord än redaktionernas. Inte nödvändigtvis för att det var bättre förr, men för att dagstidningen känns begränsande. Är det konstigt att Julian Assange tas emot som frihetssymbol på journalistskolor? Diskussionerna han utlöser är om journalistikens framtid och överlevnad.
Wikileaks bevisar både kraften och bristerna i det populära slagordet ”Information wants to be free”. Dokument berättar inte ”Sanningen” och är inte journalistik, bara råmaterial. Assange verkar förhäxad av fakta, nakna fakta och bara fakta. Det är en begränsad syn på publicistisk verksamhet, förbluffande lik den som utvecklats i de stora tidningsfabrikerna. Journalistik är inte informationspaketering och ren information är inte kunskap.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
