Kriget i Syrien behöver få ett slut genom vapenvila och förhandlingar.
Att David Cameron tvingats kyla ner sin upphetsning över snabba angrepp mot Syrien är en lättnad. Att vänta in FN-inspektörernas rapport borde redan från början ha varit självklart. Varför ha bråttom?
De senaste dygnen har varit som en reprissändning av uppladdningen inför angreppet mot Irak: Rykten om bevis, förakt för FN och bedrägliga illusioner om bombers makt. Men det finns en viktig skillnad. I dag har till och med konservativa amerikanska kongressledamöter förstått att imperiets makt har flagnat.
Vem kan säga att situationen är enkel? Gasanfallet mot stadsdelen Ghouta är ett brott mot mänskligheten och därför tillräckligt motiv för att omvärlden ska ingripa. De flesta skulle nog bli förvånade om den skyldiga parten inte är Assadregimen. Men man ska inte glömma att Carla del Ponte i FN:s Syrienkommission i våras uttryckte ”starka konkreta misstankar” att oppositionen använt nervgasen sarin. Det gäller att ha is i magen: Vi vet ännu inte vem som bär skulden.
Men det räcker inte att ha bevis för ett övergrepp. Man måste också ställa frågan om vilka konsekvenser ett militärt ingripande får: Stärks verkligen människors rättigheter av ett angrepp? I Libyen och Mali kunde båda frågor besvaras med ett ja. Men i Syrien?
Reaktionerna präglas av en påfallande brist på vidvinkelseende. De flesta pratar om Syrien som om det vore ett isolerat inbördeskrig. Få verkar ha upptäckt att Mellanöstern står mycket nära, har kanske redan passerat, porten till en total konflikt. Ännu begränsad till olika länder men sammanhängande och samtidig.
Vilka följdverkningar får ett angrepp mot Syrien i Egypten? I Palestina, Irak och Libanon? För hur Israel, Turkiet och Iran agerar? Det är frågor som kräver analys, eftertanke och försök till svar. Situationen är både exceptionell och farlig, i betydelsen att den kan bestämma en hel epok.
I helgen påminde Peter Wolodarski om Samantha Powers fantastiska och betydelsefulla bok ”A Problem from Hell” som handlar om det globala ansvaret för lokala folkmord och olika övergrepp. Men Powers idealism behöver i det här läget balanseras med besk realpolitisk besinning. Att lägga Damaskus, Kairo, Teheran och Jerusalem till rätta med snabba bomber är omöjligt. De lättar européers känsla av plågsam vanmakt, men lättar de pinan för Mellanösterns folk?
I gårdagens Guardian skrev Hans Blix, som ledde vapeninspektörerna i Irak, att det viktigaste är att få ett slut på kriget i Syrien genom vapenvila och förhandlingar. Han har rätt. Omvärldens reaktion på gasanfallet i Ghouta bör ha det som bestämmande mål. All kontakt med Bashar al-Assad är motbjudande, men det finns nog ingen annan väg. Dödandet måste få ett slut. Hela Mellanösterns framtid står på spel.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
