Inga flyktingar – inga EU-pengar

Migrationen från Afrika är inte enbart Renzis problem. EU:s gränspolitik har befäst gränser och beväpnat vakter i hela Västafrika.

EU-pengar till länder som vägrar ta emot flyktingar? Glöm det, sa Italiens stridbare premiärminister Matteo Renzi häromdagen, och hotade med att lägga in ett veto mot EU:s budget.

Det är rimligt att länder som inte är solidariska med EU:s överenskommelser om hur ansvaret för flyktingar ska fördelas inte heller ska kunna räkna med solidaritet från de andra EU-länderna, till exempel när det gäller att få bidrag från EU:s strukturfonder.

Det är utmärkt att finansminister Magdalena Andersson verkar ansluta sig till Renzis linje. »Jag känner stor sympati för inställningen att inte skicka pengar till Östeuropa, när de inte gör sitt jobb och det vi har kommit överens om i flyktingöverenskommelsen«, säger Magdalena Andersson i en intervju i DN.

Medan delar av Europa tar emot en bråkdel så många migranter som förra året, har antalet migranter som kom till Italien i år redan överträffat rekordsiffran från 2015. Då anlände 153 000 migranter till landet. Hittills i år har 157 000 kommit, de flesta av dem längs med den långa och farliga rutten från Libyen över Medelhavet till Italiens sydspets.

Den omfördelning som EU enats om är löjligt liten jämfört med behovet, men principen är viktig. Ett land eller en handfull länder kan inte ensamma ta ansvar för migrationen till Europa. Det gäller det omedelbara mottagandet av människor som söker skydd i Europa, men det gäller också det svåra men nödvändiga arbetet med att skapa en långsiktigt hållbar politik för människors rörlighet över Medelhavet.

Det handlar om EU:s ansvar för människor som är på flykt. Libyens kollaps som stat är en orsak till att migrationen över den centrala Medelhavsrutten ökat, men det var de desperata, och relativt resursstarka flyende från blodbadet i Syrien som på allvar öppnade rutten mellan Libyen och Italien. Flyende från ett krig som EU gjort alltför lite för att förhindra. Flyende som EU gjort alltför lite för att hjälpa i närområdet. Syriernas pengar byggde upp smugglingsindustrin, som nu övergått till att finansiera sig själv genom att rekrytera migranter från Nord- och Västafrika.

Det handlar också om EU:s ansvar för att skapa en vettig reglering av arbetskraftsmigrationen. En del av dem som sitter i de överfulla, sjöodugliga gummibåtarna som dagligen flyter in över Italiens territorialvatten hade tidigare migrerat enbart över närmaste gräns. Från Mali till Niger, eller från Mauretanien till Marocko.

Men externaliseringen av EU:s gränspolitik har befäst gränser och beväpnat vakter i hela Västafrika, och gjort det både dyrare och farligare att röra sig inom den Västafrikanska unionen – femton länder med över 100 miljoner invånare som tidigare hade i princip fri intern rörlighet, och var ett alternativ för de som nu i stället korsar Sahara och sedan Medelhavet.

Det handlar slutligen om att reglera den arbetskraftsinvandring som de facto efterfrågas i EU:s länder. Det är ett gemensamt europeiskt ansvar att skapa värdiga och mänskliga lagliga vägar. Migrationen från Afrika är inte enbart Renzis problem, glöm det.