Ledare Plötsligt går det inte längre att rekrytera utländska säsongsarbetare. Det har skapat en kris inom den gröna näringen och skogsbruket. Bättre villkor för de anställda behövs för branschernas långsiktiga överlevnad.
En stor del av arbetet inom jord- och skogsbruket brukar utföras av säsongsarbetare från andra länder. Coronakrisen har lett till att det inte längre är möjligt. Eva Axelsson, som driver växthus i Norrköping, vittnar i SVT om att läget är akut. Samma signaler kommer från företag som planterar träd.
Störst är beroendet av migranter inom den kommersiella plockningen av vilda bär. Förra sommaren plockade 6000 thailändare blåbär och lingon i de svenska skogarna. Några andra anställda plockare existerade inte. Nu är det osäkert om de thailändska plockarna kan komma till Sverige. Det kan leda till att hela branschen undermineras och att många företag slås ut.
Bilden är densamma i en rad länder i västra och södra Europa. Den gröna näringen och skogsbruket hotas när det inte går att rekrytera arbetare från östra Europa och norra Afrika. I Italien, som drabbats hårt av coronan, är bristen på säsongsarbetare skriande. Från södra Spanien hörs nödrop från jordbruk som är vana att använda marockanska gästarbetare.
Kan de utländska arbetarna ersättas med arbetskraft inom länderna?
Värst är krisen för företag som mycket snart måste börja med skörden. Hit hör dem som odlar vit sparris. Bara i Brandenburg, den tyska delstat som omgärdar Berlin, brukar det årligen skördas 24 000 ton. Nu fruktar sparrisodlarna att årets skörd ska ruttna bort medan säsongsarbetarna blir kvar i Ungern och Rumänien.
Nu är frågan om de utländska arbetarna kan ersättas med arbetskraft inom länderna. I Frankrike vädjar jordbruksministern Didier Guillaume till arbetslösa servitriser, frisörer och florister att ta jobb inom jordbruket. Men problemen är många. Går det att nyrekrytera utan att förvärra smittan? Och är arbetstagarna beredda att jobba till lägre löner?
I Sverige kräver Lantbrukarnas Riksförbund, med den tidigare centerpartistiska ministern Anna Karin Hatt i
spetsen, att staten ska subventionera lönerna för inhemsk arbetskraft inom den gröna näringen. Det underförstådda budskapet är att det är acceptabelt med lägre löner för utländska arbetare, men att lönerna måste höjas när säsongsarbetarna inte längre kan göra jobbet.
Under lång tid har det byggts upp en form av global arbetsuppdelning, där vissa jobb med sämre villkor utförs av tillfällig arbetskraft från fattigare länder. När branschen nu ropar på att staten ska betala glappet mellan kostnaderna för utländsk och inhemsk arbetskraft framträder den dubbla bokföringen i fullt dagsljus. Ofta brukar de sämre villkoren för säsongsarbetare legitimerats med jobbens »enkelhet«.
Nu visar det sig att många av dessa jobb inte heller är så enkla.
Den tyska sparrisodlaren Voigts konstaterar exempelvis att »många människor tror att det är enkelt att plocka sparris, men så snart de försöker förstår de att det inte stämmer«. En sak är nämligen att plocka till husbehov, en annan att ha det som arbete. Likadant med vilda bär. Alla kan plocka blåbär, men att plocka tillräckligt med bär för att det ska bli kommersiellt lönsamt är en annan sak.
De flesta av de thailändska plockarna har arbetat i Sverige under flera säsonger. De har rutin, långt bättre kunskaper om de svenska bärskogarna än de flesta svenskar och är vana vid fysiskt arbete. Visst, de går att ersätta, men det kommer knappast bli lika mycket bär plockade. Ska staten ersätta också det bortfallet?
En slutsats borde vara given. Ska vi klara den gröna näringen och skogsbruket måste jobben uppvärderas. Det handlar om att förhindra exploatering av arbetskraft, men också om att skapa hållbara branscher.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
