Två auktoritära strömningar präglar dagens värld. Populismen och den auktoritära lära som dominerar europeisk åtstramningspolitik. Det skriver Ingemar Lindberg, tidigare statssekreterare och utredare på LO, i elfte delen av Dagens Arenas serie om »Hoten mot demokratin«.
Den 30 januari 1933 kommer beskedet att Adolf Hitler utsetts till rikskansler. Bland åskådarna till nazisternas fackeltåg i Berlin står en ung juriststuderande vid namn Rudolf Meidner. Meidner, både socialist och jude, tvingas några månader senare fly Tyskland. Ett drygt decennium senare ska han få en nyckelroll i uppbyggnaden av den svenska efterkrigstidsmodellen.
Meidner luftar i efterhand sin djupa besvikelse över den tyska socialdemokratins passivitet under trettiotalets avgörande år. Demokratin hade kunnat försvaras »… men de män som skulle leda denna försvarsstrid fanns inte. En hel värld har fått sona deras oförmåga att inse vad stunden krävde«, skriver han 1957 i Tidskriften Vi.
Den ungerske samhällsvetaren Karl Polanyi hävdar i sin bok »Den stora omdaningen« (1944), att den roll som fascismen på trettiotalet kom att spela »bestämdes i realiteten av en enda faktor: marknadssystemets tillstånd«. Den fria marknaden har aldrig existerat och kan inte göra det, framhåller han. När den ekonomiska liberalismen omsätts i handling används staten för att gynna de ekonomiskt privilegierades intressen.
Den ekonomiska liberalismen ses som överordnad den politiska.
Ur klyftorna och otryggheten växer oundvikligen motrörelser fram. Dessa handlar inte bara om materiell fördelning. De reser sig till försvar mot att människors sociala och andliga sammanhang bryts sönder och förtingligas. Jord, arbete och pengar får inte behandlas som varor på en marknad. Kapitalismen måste bäddas in.
Polanyi går bort strax efter krigsslutet men det är slående vilken bärkraft hans resonemang har idag. Motrörelserna kan, som han påpekar, vara tillbakablickande eller progressiva. Vår tids populism kan förstås som en ny reaktionär motrörelse mot den rotlöshet, vrede och vanmakt som ett obalanserat marknadssystem leder till. Nutidens progressiva motrörelse väntar på att födas.
Två auktoritära strömningar präglar i stället dagens värld. Populismen är den ena. Den andra är den auktoritära lära som dominerar europeisk åtstramningspolitik. Enligt den får det inte finnas något alternativ. Beslut om avregleringar och privatiseringar bör läggas så långt bort som möjligt från demokratins räckvidd. Investerarskydd i handelsavtal är en av vägarna. Den ekonomiska liberalismen ses som överordnad den politiska.
År 2008 kan i efterhand komma att ses som slutpunkten på ett fyrtioårigt nyliberalt skede. Förställningen att ett samhälle kan styras av materiell egennytta och självreglerande marknader har i krisförloppet splittrats mot klipporna. Ett kommande skede måste finna sina egna definierande idéer och handlingslinjer.
Fredsformeln mellan kapitalism och demokrati behöver omförhandlas. Liksom efter andra världskriget handlar det om att bejaka men också reglera kapitalismens oerhörda omvandlande kraft. Idag fortgår strukturförändringarna snabbare och mer oskyddat än någonsin. Väldiga folkförflyttningar är en av konsekvenserna. En ny fredsformel måste — som på blandekonomins tid — förena rättvisa med produktivitet. Nu i en värld med klimathot, massmigration och urgröpt nationell demokrati.
Nyliberalismen är dagens föråldrade standardteori. Den saknar lösningar på dagens huvudproblem: stagnation, klyftor, brist på tillit. I stället låter den kapitalismens destruktiva krafter härja fritt. Nyliberalismen bör uppfattas som en styrningskonst där allt mänskligt liv så långt möjligt inordnas under en köp/säljlogik, hävdar Wendy Brown i boken »Undoing the Demos« (2015). Vänstern behöver, menar hon, utveckla en »motrationalitet«, ”en annan uppfattning om människan, medborgarskapet, det ekonomiska livet och det politiska”.
Uppgiften är mäktig. Det är läge för en ny process av teori och praktik på spaning efter den reformistiska vänsterns svar. Wendy Brown begrepp »alternativt värdesystem« kan utgöra en fruktbar utgångspunkt.
Marknadsvärde får inte bli ensamt utslagsgivande. Minst lika rationellt är det att eftersträva värden som tillit, hållbarhet och gemenskap.
Ingemar Lindberg, tidigare statssekreterare och utredare på LO
Tidigare krönikor i serien »Hoten mot demokratin«:
Thomas Hammarberg: »Nedmonteringen av demokratin sker systematiskt«
Carl Tham: »I 20 år har makten medvetet försvagat den svenska demokratin«
Bengt Säve-Söderbergh: »Demokratin måste vårdas, den uppstår inte av sig själv«
Morten Kjaerum: »Solidaritet och samarbete stoppar ickedemokraterna«
Börje Ljunggren: »Demokratin är hotad som världens dominerande styrelsereform«
Börje Ljunggren: »Betydelsefulla länder har blivit allt mer auktoritärt arroganta«
Sverker Gustavsson: »Attacken mot demokratin är allvarligt menad«
Sten Widmalm: »Populisterna har minskat demokratin i världen«
Sven Ruin: »Demokratin behöver mer allsidig, korrekt och ovinklad rapportering«
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
