Ingemar Lindberg: Europa behöver en löneledd tillväxt

En tillväxtinriktad lönepolitik som tar itu med de ekonomiska obalanserna i Europa kan inte förverkligas genom statliga ingrepp utan kräver en facklig samsyn i Europa, skriver Ingemar Lindberg, tidigare statssekreterare och utredare på LO.

Europas dominerande krisrecept har hittills varit att finanspolitiken ska samordnas i ett järngrepp och styras av ”den tyska modellen”. När Frankrikes nyvalde president ställer krav på tillväxtpolitik stiger intresset för en alternativ syn på krispolitiken. Jag vill här särskilt uppmärksamma lönernas roll.

Lönerna ska pressas ner i krisländerna. Så lyder det gemensamma kravet från EU, Europeiska centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden (IMF). Kritiska forskare med anknytning till fackförbunden och den politiska vänstern i bred mening hävdar att det är fel diagnos och skadlig medicin. I EU:s nuvarande 27 medlemsländer har löneökningarna den senaste 15-årsperioden sammantaget legat 8 procent under produktivitetsutvecklingen. [1] De tyska reallönerna har legat stilla eller till och med sjunkit. Om alla följer ”den tyska modellen” blir följden recession. Deflation är skadligare än inflation, och svårare att bekämpa, vilket Japans tjugoåriga stagnation övertydligt visar.

Claes-Mikael Jonsson (LO) och Kristoffer Arvidsson Thonäng (Seko) har nyligen i Dagens Arena hävdat att europeisk fackföreningsrörelse gemensamt måste hitta metoder för att jämna ut förhandlingspositionerna mellan arbetstagare och kapital. Antingen måste lönesamordningen över gränserna stärkas eller/och måste kapitalmarknaderna regeras. Det är en hoppfull signal. Får de LO-kongressen med sig?

Synen på lönernas roll hänger på hur krisen tolkas. Enligt den kritiska forskningen bör de skyhöga statsskulderna främst ses som ett symptom, inte som en krisorsak. De reala orsakerna är främst alltför låg efterfrågan i ekonomin och enorma obalanser i utrikeshandeln. Efterfrågeunderslottet hänger samman med att lönernas andel av produktionsresultatet de senaste tio–femton åren gått ner från cirka 75 till 65 procent. Samtidigt har hushållens inkomster blivit alltmer ojämlikt fördelade. Vinsterna har inte använts till uppbyggnad för framtiden; tvärtom har investeringarna sjunkit under samma period.

Med krisen som förevändning ingriper EU-kommissionen nu direkt i krisländernas lönepolitik. Krav ställs på sänkta offentliglöner, ”öppningsklausuler” för lokala lönesänkningar under avtalens nivå och till och med ingrepp i strejkrätten, som ska prövas mot marknadens fria rörlighet. Det är steg i fel riktning. Syftet med EU-kommissionens lönepolitik är att lönerna ska marknadsstyras. Det står i bjärt kontrast till den fackliga grundtanken att sluta kollektivavtal för att hindra lönedumpning. Men det är dessutom en politik som riskerar att förvärra den ekonomiska nedgången och fördjupa Europas massarbetslöshet. Och det är en asymmetrisk form av europeisk lönepolitik genom att den förlägger problemet enbart till underskottsländerna.

Europafacket har sin lönepolitiska strategi i stället en symmetrisk grundsyn; lönerna ska överlag höjas motsvarande produktivitetsutvecklingen i landet och beräknad inflation. Den linjen bidrar dock inte till att lösa obalanserna eller minska efterfrågeunderskottet.

Den kritiska forskningen pekar på behovet av ett tredje alternativ; en löneledd tillväxt.[2] Även överskottsländerna måste ge sitt bidrag. Det gäller förstås Tyskland, som har störst ekonomisk betydelse men Sverige har i förhållande till storleken ett ännu större överskott i bytesbalansen.

Den europeiska regelboken måste skrivas om, menar Engelbert Stockhammer, ekonomiprofessor vid Kingston University. Dagens regler bygger på föreställningen att staten enbart ska säkerställa låg inflation, sedan ska flexibla löner skapa full sysselsättning och balans i utrikeshandeln. I denna teoretiska värld kan varken långvarig arbetslöshet eller finansiella kriser uppstå. I verkligheten har modellen lett till medioker tillväxt, sjunkande löneandel, hög arbetslöshet och djup finanskris. I centrum för en alternativ modell vill Stockhammer sätta en lönepolitisk samordning i Europa. Lönerna bör höjas väsentligt snabbare i Tyskland än i underskottsländerna. Thorsten Schulten, som står tyska facket nära, talar på liknande sätt om behovet av en solidarisk lönepolitik på europeisk nivå.

Kan Europas fackliga organisationer samverka i dessa frågor? Kan svenska LO ta klivet in i en konstruktiv dialog av det slaget? Viktigt är att utgå från att facket har en egen roll som aktör. En tillväxtinriktad lönepolitik som tar itu med obalanserna kan inte förverkligas genom statliga ingrepp utan kräver en facklig samsyn i Europa. Frågan hör hemma på LO:s bord. I dag har fackets potentiella kraft bäddats in i en luddig och ohistorisk samförståndsideologi (”social dialog”).

I grunden är det – som Jansson och Thonäng framhåller – en maktfråga. Finanssektorns tryck på det politiska systemet har hårdnat. Huvudtendensen är att demokratins räckvidd alltmer inskränkts till förmån för teknokratierna inom IMF, Världsbanken, ECB och EU-kommissionen. Dagens statliga ingrepp i krisländernas lönepolitik står i strid med EU:s fördrag och grundläggande regler om arbetsmarknadsparternas förhandlingsfrihet. Det finns en uppsjö av fackliga maktmedel mellan social dialog och generalstrejk. Men de behöver i växande utsträckning hanteras i facklig samverkan över gränserna.

Ingemar Lindberg, tidigare statssekreterare och utredare på LO.