Ingen kommer undan Annie Lööf

Att Centerpartiet har gått från djup kris till att närma sig Moderaternas väljarstöd är en påminnelse om att partierna måste kunna ställa in sig på nya scenarier. Som att Annie Lööf kan bli statsminister.

”Det är människor, inte träd, som röstar.”

Kommentaren fälldes av en av medlemmarna i Centerpartiets valanalysgrupp 1998. När den sista rösten var räknad fick partiet fem procent av väljarstödet. Väljarna förstod varken vad nittiotalets centerrörelse ville eller tyckte. Partiledaren Lennart Daléus framstod närmast som ett Rorschachtest, fritt att projicera lite vad som helst på.

Annie Lööfs parti är i grunden något annat. Maud Olofsson positionerade sig, närmast maniskt, i opposition till Socialdemokraterna och blev fånge i alliansens tvångströja. Lööf förstår att receptet inte fungerar om C ska bli största borgerliga parti — och hon själv statsminister.

Tre saker talar till hennes fördel.

Först och främst: pengar. När partiet sålde av tidningskoncernen Centerpress blev det Sveriges i särklass rikaste. Sedan dess har pengarna förvaltats flitigt via det egna investmentbolaget, Randello Invest. Och valrörelser kostar.

För det andra har Annie Lööf och den nya generationens centerpartister en förnyad förståelse för politikens mekanismer och förutsättningar. Det som en gång kallades Stureplanscentern — med större förkärlek till nyliberala luftslott än mylla och komockor — har vuxit upp.

Och för det tredje är Annie Lööf en av få borgerliga företrädare som konsekvent och principiellt försvarar liberalismen. Medan Moderaterna bekräftar och befäster Sverigedemokraternas problemformulering klamrar sig C fast vid en liberalism som drabbats av om inte dödsryckningar så åtminstone paralysering.

Den ekonomiska politiken prenumererar på nyliberalt tankegods. I sin vårmotion vill partiet delprivatisera Arbetsförmedlingen. Sysselsättningen ska lösas med strypta lägstalöner.

Symbolspråket är klockrent för en politikutveckling som ska prioritera säkerhet, trygghet och internationell politik.

Men kanske viktigast: partiet står upp för öppna gränser och har hittills inte anslutit sig till Moderaternas nynationalism.

Den ideologiska och principiella högerprofilen belönas — och behövs. Konstlad samsyn och konsensus är bedövande och berövar politiken dess drivkraft och nerv. Socialdemokratin och vänstern i bred bemärkelse behöver en idéstyrd sparringpartner. Konfliktlinjerna är nödvändiga.

I ett vindlande reportage om C:s policygrupp inför partistämman i höst poserar Fredrick Federley, en gång poster boy för Stureplanscentern, tillsammans med lamm på en bondgård. Symbolspråket är klockrent för en politikutveckling som ska prioritera säkerhet, trygghet och internationell politik.

För tre år sedan låg Centerpartiet under riksdagsspärren i opinionsmätningarna. Annie Lööf var mer eller mindre uträknad. I dag, när M alltmer liknar en häxkittel av opportunistiska och reaktionära ryggmärgsreflexer, har C öppet mål.

I en serie av mätningar ser C ut att gå om storebror M. Det är en monumental vändning från det krisläge partiet befann sig i för bara något år sedan.

Inom ett år kan C mycket väl vara Sveriges dominerande högerparti och Annie Lööf utmana Stefan Löfven om arbetsrummet på Rosenbad. Det är en nyttig påminnelse om att det politiska landskapet skiftar snabbt — och en varning till partier som inte hänger med.