ledare Det svenska kulturlivet är katastrofalt underfinansierat. Att Sverigedemokraterna i det prekära läget är det enda partiet som aktivt tänker kulturpolitik, känns skrämmande.
Kultur är viktigt, brukar det heta. Kultur är ”fint”. Kultur är kittet som får ett samhälle, eller en nation, att hålla ihop. Eller som Winston Churchill sa mitt under brinnande världskrig, när hans försvarsminister ville ta pengar från kulturen för att mata krigsmaskinen: ”Vad ska vi då försvara?”
Många är vi som reflexmässigt och med liknande floskler har ryckt ut till det fria kulturlivets försvar när det attackerats av klåfingriga SD-politiker.
I ett mejl som skickades till cheferna för kulturförvaltning och bibliotek propsade han på att ett samtal om hbtq-frågor och litteratur med den August-nominerade författaren Moa-Lina Olbers Croall skulle ställas in. Jörsäter ville också, och här blir det läskigare, i framtiden bli underrättad om alla ”kontroversiella” arrangemang på biblioteket.
SD visar med tydlighet att de förstår kopplingen makt-politik-kultur, den som övriga riksdagspartier verkar ha tappat.
Som författare kan jag inte låta bli att se ironin i detta. För trots att Täby-incidenten har väckt berättigad indignation (”Kommunpolitikern sammanfattar nämligen den kärna av fundamentalistisk nationalism som Sverigedemokraterna sällan vädrar i offentligheten”, ryter till exempel Anna Hellgren i Expressen) visar den på bristen på kulturpolitiskt engagemang även bland dem som säger sig stå upp för liberala och pluralistiska värden. I dagens Sverige struntar nämligen de flesta i den smygande nedmontering av hela kultursektorn som pågått sedan början av 2000-talet.
Myndigheten för kulturanalys, känd som en samling försiktiga generaler, börjar med anledning av denna likgiltighet att visa tecken på tilltagande panik.
I deras kulturrapport för 2019 sägs rakt ut att det svenska kulturlivet är katastrofalt underfinansierat. Man bedömer att kulturpolitiken på flera områden har misslyckats med att föra kulturområdet närmare de nationella kulturpolitiska målen, som framför allt handlar om att skapa delaktighet och bredd. Vilket främst beror på att de ekonomiska förutsättningarna för regionala kulturinstitutioner har urholkats till dess att de inte klarar av att utföra sina uppdrag.
På vanlig svenska betyder det att kultursamverkansmodellen har havererat, framför allt för att staten vägrar att skjuta till nya resurser. När kommunernas ekonomi de närmaste åren beräknas att bli sämre, spår Myndigheten för kulturanalys att kulturen kommer att utsättas för ytterligare besparingar. Går det, undrar jag. Av det jag har sett av svenskt kulturliv, vilket är ganska mycket, finns inget mer att skära ner på. Allt och alla går på fälgarna.
Att Sverigedemokraterna i det prekära läget är det enda partiet som aktivt tänker kulturpolitik, känns skrämmande. SD visar med all önskvärd tydlighet att de förstår kopplingen makt-politik-kultur, den som övriga riksdagspartier verkar ha tappat. I Täby såväl som i Sölvesborg, det sverigedemokratiska ”skyltfönstret”, demonstreras redan vilken kultur som partiet anser bär det rätta nationalistiska budskapet, och vilken som inte gör det och ska elimineras. På det sättet ska kulturen utgöra grunden i den nationella gemenskap som partiet vill skapa, och så kommer det gamla argumentet om kulturens oumbärlighet som samhälleligt kitt tillbaka – fast med en ny, och skrämmande, inramning.
Vad hände med den arbetarrörelse som hävdade att kunskap är makt? Eller de liberaler som hyllade bildning och konst? I det vakuum som uppstått när det svenska kulturlivet tvingas till reträtt, tar auktoritära krafter makten över tänkandet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
