Ingen verkar se den egna staden

I den lilla del av Storstockholm som ligger innanför tullarna sker ungefär 70 procent av alla resor med kollektivtrafik. Där vill landstinget nu ersätta busslinjer med spårvagnar. Det kommer kosta minst 40 miljarder och öka kollektivresandet med kanske en procentenhet.

I samma stadsregion, men utanför tullarna och där nästan alla bor, sker bara 30 procent av alla resor kollektivt. Där finns blygsamma planer att bygga enstaka tvärbanor – spårvagn med högre hastighet – men de skjuts hela tiden upp med undanflykten att det saknas pengar. I stället hänvisas alla till egen bil.

Innerstaden, som redan är väl försedd med olika kollektiva resalternativ, ska få ännu mer. Resten av staden tvingas leva utan. Är inte detta galenskap? Politiska beslut helt utan rationell eftertanke? När Moderaterna för första gången i partiets historia insett kollektivtrafikens värde gör de sorgligt nog allt fel.

Den enda möjliga förklaringen är en oförmåga att se staden så som den fungerar. När man säger stad tänker alla på Södermalm eller Kungsholmen, ingen på Farsta eller Täbys villastadsdelar. Men det är ju i huvudsak utanför tullarna tillväxten sker: där ökar arbetsplatser, boende och shopping. Innerstaden är en liten – och krympande – del i ett växande stadslandskap. Det är hög tid att börja upptäcka hela staden. Det gäller inte bara i Stockholm, utan även i Norrköping, Göteborg, Uppsala och andra stora städer.

Uppdraget måste vara att tänka långsiktigt i detta geografiskt utsträckta landskap med alla dess olika slags stadskaraktärer. Sanningen är att det krävs enorma investeringar i spårburen kollektivtrafik. Tunnelbanor, pendeltåg och tvärbanor måste bindas samman till ett nät som gör det möjligt att resa snabbt på alla ledder – precis som vi redan gör, men nu mest med bil.

Storstockholms lokaltrafik, SL, hävdar att tvärbanor, som den i Stockholm planerade Spårväg Syd, saknar trafikunderlag. Men de missar hela poängen. Spårburen trafik skapar sina resenärer. Den strukturerar hur staden byggs i framtiden. När tunnelbanan byggdes efter kriget var resenärerna förmodligen få. Men den gav Storstockholm mönster och gjorde staden grön. Det måste vara det mest förutseende, lyckade och våghalsiga beslut som någonsin fattats i Stadshuset. Nu är perspektiven trängre. Ingen verkar se den egna staden.

Kollektivtrafiken innanför tullarna är inte Storstockholms stora trafikproblem. Det är i kommuner som Täby, Sollentuna, Huddinge och Nacka som frågan om den klimatsmarta, gröna och mänskliga staden avgörs. Det är där biltrafiken nu måste börja begränsas och den spårburna prioriteras. Decennier utan investeringar och med håglöst politiskt ointresse innebär att situationen är akut. Storstockholm behöver ett spårlyft. Men med vidare perspektiv än de som nu gäller.