På vägen från socialliberalism mot mer och mer konservatism har Liberalernas inflytande stadigt minskat. Partiet måste ge sig själva en spark i baken. Ulrika Kärnborg inleder Dagens Arenas serie där ledarskribenterna lägger partierna på terapisoffan.
Säg mig vad du tänker på när du hör ”liberal”, och jag ska säga dig vem du är.
När Liberalernas partiledare Jan Björklund pratar om en tydlig liberalism som motkraft mot Trump och högerextremism, samtidigt som han lanserar en högerpolitik som går ut på skattesänkningar och hårda tag mot nyanlända, då börjar i alla fall jag fundera över devalveringen av ett av de viktigaste orden i svensk politisk vokabulär.
Vad exakt är liberalt med dagens Liberalerna?
När man summerar intrycken från Liberalernas riksmöte i Västerås 18 mars, blir man ännu mer nedstämd. »Två dagar med ideologi, politik, metoder och verktyg som ska hjälpa oss att övertyga, värva och få fler väljare i nästa val« utlovades på hemsidan.
Verktyg behövs. Partiets läge är fortfarande prekärt, med ett väljarstöd kring dryga fem procent. Där har det ofta legat och darrat, men problemet just nu är att Liberalerna inte verkar tjäna ett dugg på Moderaternas tapp. Väljarna söker sig hellre till Centern eller SD, och det är mot den bakgrunden Björklunds senaste utspel om att partiet övergett sin ängslighet kring integrationspolitiken, ska ses.
Den ”ängsligheten” utgör faktiskt en mycket viktig del av Liberalernas, och då menar jag egentligen Folkpartiets, frihetliga arv och värdegrund, mycket tydlig hos äldre partimedlemmar som exempelvis före detta riksdagsledamoten och chefredaktören Olle Wästberg.
Från början var liberalismen i Sverige, liksom i de flesta delar av västvärlden, en reformvänlig och socialt radikal rörelse. Demokrati, folkbildning och likhet inför lagen stod högst på dagordningen när det tidiga 1900-talets lärare, tjänstemän, småföretagare och arbetare slöt sig samman i riksdagen.
I Centralförbundet för socialt arbete (CSA) som bildades 1903 kunde man samverka med socialdemokrater och konservativa reformivrare för att bygga de sociala system som sedan blev välfärdsstaten.
Vi är nog många som resonerar ungefär så här: om det inte vore för Liberalerna, skulle jag vara liberal!
När började Liberalernas liberalism stöta i mörkblått? Egentligen först under valrörelsen 1991. Då satte den dåvarande marknadsvänlige partiledaren Bengt Westerberg och Moderaternas Carl Bildt ihop ”Ny start för Sverige”, ett program som under regeringsåren 1991–94 verkligen sjösattes, och ledde till stora samhällsförändringar i marknadsliberal anda.
Efter det har Liberalerna, egentligen bara rört sig i en riktning – högerut – och alla tidigare strategier om mittenpolitik har blivit förlegade. Socialliberalism har blivit konservatism, vilket i sin tur har lett till att partiets inflytande ständigt minskar.
Vi är nog många som resonerar ungefär så här: om det inte vore för Liberalerna, skulle jag vara liberal!
”Förändra er eller dö”, skriver konservativa Alice Teodorescu med en blinkning åt Fredrik Reinfeldt och det tal han höll till partikamraterna.
Visst har hon rätt. Om Liberalerna inte ska åka ur riksdagen måste de ge sig själva en spark i baken. Till skillnad från Teodorescu är jag dock rätt säker på att den som väljer populism framför långsiktiga strategier, kommer att förlora. Titta bara på Nya Moderaterna. De förändrade sig lite hipp som happ. Hur går det för dem nu?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
