ledare Att den italienska regeringskoalitionen skulle falla samman var ingen överraskning. Men nu krävs ansvarstagande politiska krafter som kan ta itu med landets strukturella problem.
Det är dramatiska veckor i Italien. Att koalitionen mellan de nationalistiska Lega och populistiska Femstjärnerörelsen förr eller senare skulle sluta i en regeringskris har förutspåtts ända sedan de båda omaka partierna bildade regering ihop i juni 2018. Konkret utlöstes krisen av att Femstjärnerörelsens parlamentariker röstade nej till det gigantiska infrastrukturprojektet som skulle förbättra järnvägsförbindelsen mellan Turin och Lyon. Men det var förmodligen bara en förevändning för Salvini att deklarera att regeringskoalitionen är upplöst.
Matteo Salvini, Italiens populäre inrikesminister och ordförande för Lega, ligger bra till i opinionen, och skulle ha mycket att vinna på ett nyval. Förmodligen drömmer han om en nationalistisk koalition med Berlusconis Forza Italia och nyfascistiska Fratelli d’Italia. Enligt opinionsundersökningarna skulle en sådan koalition kunna samla hälften av väljarna vid ett nyval.
Det sista Europa behöver är ett oansvarigt, populistiskt Italien.
Det är en farlig utveckling. Italien är inget obetydligt land. Tillväxten har varit låg de senaste åren, men landet är fortfarande euro-zonens tredje största ekonomi. Den nuvarande italienska republiken uppstod ur kampen mot fascismen, och Italien har drivit på och format det europeiska samarbetet under hela efterkrigstiden. EU står inför en Brexithöst och en annalkande lågkonjunktur. Det sista Europa behöver är ett oansvarigt, populistiskt Italien.
Istället krävs politiska krafter som kan ta itu med Italiens strukturella problem. Klyftan mellan det fattigare södra Italien och de industrialiserade och ekonomiskt mer framgångsrika nordligare delarna. Det svaga rättssystemet. Det dåligt fungerande bankväsendet, som bidrar till instabilitet i hela eurozonen. Den höga arbetslösheten (kring 11 procent), den skyhöga ungdomsarbetslösheten (över 37 procent). Högst upp på dagordningen står en ny budgetlag för att komma tillrätta med Italiens ständigt växande statsskuld. Det sistnämnda är ett krav från EU-kommissionen, annars hotar böter på många miljarder euro.
I tisdags avgick Italiens opolitiska premiärminister Giuseppe Conte efter att Lega hotade utlysa en misstroendeomröstning. Regeringskrisen kan leda till nyval, men president Sergio Mattarella har också andra möjligheter.
Ett alternativ är att presidenten utser en opolitisk regering bestående av experter (liknande den som just nu styr Österrrike). Ett annat alternativ är att andra koalitioner skapas i det nuvarande parlamentet, utan nyval.
Det skulle gå att skapa en majoritet bestående av Femstjärnerörelsen och mitten-koalitionen som leds av det socialdemokratiska Partito Democratico PD. En sådan koalition underlättas av att mitten inte längre leds av (numera marginaliserade) Matteo Renzi. I våras valde PD en ny mer vänsterinriktad ordförande, Nicola Zingaretti, som tidigare varit populär president i regionen Lazio. Han valdes av över en miljon partimedlemmar och sympatisörer i en öppen omröstning och har lyckats vända partiets opinionssiffror.
Zingaretti började sin politiska bana i det italienska kommunistpartiets PCI, eurokommunismens mest framgångsrika parti. Ett demokratiskt och anti-stalinistiskt men mycket välorganiserat parti med sin bas i det företagsamma och industrialiserade norra Italien. Jordbrukskooperativ, facklig kamp, Montessoripedagogik. PCI gick upp i vänsterpartiet DS som sedan blev mittenpartiet PD. Idag har PD tagit över kommunistpartiets Festa de l’Unità, mat- och kulturfestivaler som hålls varje sommar för att samla in pengar till partiets tidning l’Unità. Partiföreningarna ansvarar för varsitt stånd. Stekt svamp, handrullad pasta med pesto, hemmagjord gelato. Politiska tal och poesiuppläsningar. I år kanske också upptakten inför ännu en valrörelse.
Den italienska vänstern har alltid varit starkt förankrad i småböndernas, småföretagarnas och den höga tillitens Norditalien, men det har haft svårare att konkurrera med populism av olika slag i södra Italien, där en historia av kolonialism, plantage-ekonomi och korruption har försvårat folkrörelsearbete. Där har däremot den mer kaotiska femstjärnerörelsen lyckats samla stöd. Kanske kan de båda partierna samarbeta i ett nytt, progressivt projekt? Det skulle vara bra för hela Italien, och för hela Europa.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
