Demokrati kostar pengar. Om inte vi betalar, så kommer någon annan att göra det.
Det är inte så ofta man ser en så tydlig och snabb politisk omsvängning som Sverigedemokraternas om vinster i välfärden.
Den som Svenskt Näringsliv tillsammans med Kreab lyckades lobba igenom. Kanske ska man betrakta det som ett desperat försök hos ett relativt nytt parti att vinna legitimitet genom att en etablerad spelare står upp för sina kontakter med dem.
Eller kanske ska man betrakta det som ett exempel på styrkan hos en växande bransch – lobbyisterna.
I takt med att allt fler av det som förut sågs som statens uppgifter utförs av privata aktörer, växer behovet av att påverka regleringen av de här marknaderna.
De amerikanska företag med störst utgifter för lobbying är sjukförsäkringsbolagen, en bransch extremt beroende av politiska beslut.
Koch-bröderna som är verksamma i den genomreglerade kemiindustrin satsar nästan 1 miljard dollar på presidentvalrörelsen 2016 – och räknar naturligtvis med att få tillbaka pengarna med ränta. Det är naturligt att inte längre bara energisektorn är en stark lobbyist i Sverige, utan även välfärdssektorn när vinsterna växer.
Samtidigt ökar de privata förmögenheternas andel av svensk ekonomi. Och de stora förmögenheterna koncentreras allt mer i några superrika personers ägo.
De superrika utgör ett reellt problem för demokratin i USA och kan komma att göra det även i Sverige.
Debatten om en reglering av partibidragen brukar poppa upp med jämna mellanrum. Fortfarande har Sverige ingen som helst koll på vilka personer och företag som finansierar våra partier. Moderaterna drog till exempel in 30 miljoner kronor under 2014 som är totalt oredovisade.
Naturligtvis borde partierna tvingas redovisa sina bidrag, men med fortsatt ökande privata förmögenheter kommer det inte att räcka. Det finns en gräns där ojämlikheten sakta urholkar demokratin, hur mycket vi än reglerar.
Alternativet till partier som får sätta allt större hopp till privata donationer, heter partibidrag. Ett system för att skapa utrymme för demokratin att verka utan inflytande från särintressen.
På samma sätt finns alternativ till att Göran Persson, Per Nuder, Stefan Stern, Göran Hägglund, Mona Sahlin, Filippa Reinfeldt, Sten Tolgfors, Thomas Östros med flera, går direkt till pr-byråer eller branscher som de varit med om att reglera.
Ett är naturligtvis reglering. Ett annat är vettiga reträttjobb för politiker och tjänstemän i offentlig sektor. Det är inte fel att tillsätta generaldirektörer, myndighetschefer och riksbanksstyrelser utifrån politiska meriter. Det är nödvändigt.
Reglering av lobbyism är bra och bör stärkas. Men ännu viktigare är minskande klyftor, för pengarna kommer att finna sin väg till politikerna oavsett regler. När krav på minskat partistöd, minskat presstöd, minskade politikerlöner och professionalisering av offentlig sektor reses, måste vi också tänka på alternativet.
Demokrati kostar pengar. Tas de inte ur den gemensamma kassan, ja då kan vi vara säkra på att de kommer tas någon annanstans ifrån. Och det kommer inte att gynna folkstyret.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
