Om Riksbanken fungerade som en vanlig myndighet hade vi troligen haft en rimligare debatt om inflationsbekämpningens effekter.
En av Sveriges framtill nyligen mäktigaste inom ekonomisk politik har tagit bladet från munnen kring ett antal politiskt känsliga sakfrågor. Stefan Ingves, riksbankschef i 17 års tid, tycker Sverige borde införa euron, marknadshyror och fastighetsskatt. Ett rätt ger jag honom (fastighetsskatten). Men det verkligt kontroversiella med hans uttalanden är inte åsikterna i sak, utan vad det säger om Riksbanken som påstått ”opolitisk” institution.
Sedan 1999 har Riksbanken ett lagstadgat instruktionsförbud. Varken regeringen eller andra myndigheter får säga åt Riksbanken vad den ska göra. Idéen är att oberoende centralbanker tar klokare beslut om de inte behöver ta hänsyn till vad väljarna, alltså vi som påverkas av besluten, tycker och tänker. I ett samtal med en tjänsteman på Riksbanken sa vederbörande ”Det hade ju aldrig gått att höja räntorna såhär mycket om vi var politiskt styrda.”. Det kanske ligger något i det. Frågan är om det hade varit dåligt.
Det här är frågor som om man frågar Stefan Ingves inte lämpar sig för oss vanliga dödliga
Om Riksbanken fungerade som vilken myndighet som helst hade vi sannolikt haft en mer öppen debatt om inflationsbekämpningens intressekonflikter och en bredare palett av åtgärder på bordet. Är räntan ett effektivt vapen mot inflation, det vill säga, får vi ned priser genom att försvaga folks köpkraft? Om vi nu ska dämpa efterfrågan, vore inte skatterna ett bättre och mer fördelningspolitiskt träffsäkert verktyg än räntan? Finns det andra metoder, som riktar sig mot att reglera företagens prissättning mer direkt, eller som går ut på att det offentliga tar ett större strategiskt ansvar för tillgång och prisstabilitet för priskritiska insatsvaror, som till exempel el? Kan eventuella effekter på valutan av en lägre räntenivå anses vara försumbara i förhållande till de vinster det skulle innebära för samhällsekonomin i övrigt?
Det här är frågor som om man frågar Stefan Ingves inte lämpar sig för oss vanliga dödliga. Enligt honom vill svenskarna ha en egen valuta ”för att vi gillar kungen på sedlarna”. I samma intervju som han vill avskaffa kronan driver han även sin tidigare käpphäst att Finansinspektionen och Riksbanken borde slås ihop. Det vill säga, den myndighet som sysslar med makroekonomiska styrmedel ska också sköta sin egen tillsyn. Armlängds avstånd är tydligen bara viktigt när andra ska förhålla sig till Riksbanken, inte när Riksbanken förhåller sig till andra.
Problemen med en motstridig politik mellan institutionerna, som att Finansinspektionen införde amorteringskrav samtidigt som Riksbanken sänkte räntorna för att stimulera efterfrågan, eller att finanspolitiken var för sparsam när inflationen var låg och på så vis tvingade Riksbanken att bli onödigt expansiv, kan alla härledas till instruktionsförbudet snarare än att Riksbankens mandat inte är tillräckligt brett. Ett avskaffat instruktionsförbud skulle främja samarbete och dialog mellan politik, myndigheter och skapa en bättre ekonomisk-politisk helhet.
Det är uppenbart när man lyssnar på Stefan Ingves att det är en person som under alldeles för lång tid suttit på en alldeles för hög häst. Det huvudsakliga argumentet för euron tycks vara att han kände sig utanför i Bryssel när eurogruppen sammanträdde. Det framstår inte som ett tillräckligt tungt skäl att överge kronan, som trots allt ger oss en möjlighet att föra en penningpolitik anpassad för svenska förhållanden. Men det är inte utan att man undrar, är det även vad övriga i riksbanksdirektionen vill? För när argumentet om och om igen upprepas att Sverige inte kan avvika från andra centralbanker – vice riksbankschef Per Jansson uttryckte det i tal nyligen som att räntesänkningarna inte bara villkoras av inflationsutvecklingen utan att det krävs att ”de stora centralbankernas planer att sänka sina räntor får betydligt tydligare konturer” – då blir inte steget lika långt till att införa euron.
Visst är det ofta man svär över politikernas upptagenhet av opinionsundersökningar. Men det är inte utan att man undrar vad det gör med en persons respekt för folkviljan, när man under så lång tid haft så mycket makt som Stefan Ingves utan att ansvarsutkrävas för sina beslut. Vi får kanske veta om femton år när nuvarande riksbankschef Erik Thedéen avgår, om han precis som Ingves tycker väljarna är korkade och mest intresserade av att berika sig själva. Kanske måste man tro det för att kunna övertyga sig själv om att Riksbankens oberoende är rätt och riktigt?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
