Inkludering är allas ansvar

krönika Samtalet om mångfald och inkludering är moget att äntligen träda in i en era av uppriktighet, självrannsakan och ansvarstagande. Att slå oss för bröstet med vårt engagemang utan att samtidigt våga prata om det vita svenska privilegiet räcker inte, skriver Haris Agic.

I höstas kunde vi läsa om ny forskning som visar att Sverige och svenska företag är sämre än andra europeiska länder när det gäller jämlikhet, mångfald och inkludering på arbetsplatsen. En av anledningarna bakom denna utveckling är att mångfaldsarbetet i Sverige under många år har fokuserat främst på att skapa balans mellan könen på arbetsplatserna, vilket har lett till att det breda perspektivet brister – särskilt vad gäller etnicitet, funktionsvariationer och ålder.

Ett exempel på denna trend är Östergötlands nyinrättade jämställdhetsråd som består av högt uppsatta ledarprofiler från olika sektorer i samhället. Rådets uppdrag är att driva jämställdhetspolitiska mål med ambition att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Ett, på alla sätt, bra och efterlängtat initiativ.
Samtidigt så är det svårt att bortse från det faktum att Östergötland saknar ett motsvarande råd för jämlikhet, mångfald och inkludering.

Det nyinrättade rådet kan inte heller vara riktigt stolta över diversifiering och representation då inte ett enda utländskt klingande namn står att finna bland dess ledamöter. Men detta är ingenting som enkom kännetecknar Östergötland – snarare så handlar det om ett kännetecken i samtiden. Drygt tre decennier av vetenskapernas försök att med hjälp av begreppet intersektionalitet fördjupa diskussionen om bristen på jämlikhet – att kampen för ett mer rättvist samhälle inte kan utgå från och fokusera enbart på vissa förtryckande maktstrukturer och ignorera andra – verkar ännu inte riktigt lett till önskad förändring. Hur kommer det sig?

De förtryckande maktstrukturerna har skapat en ridå av skenbar rättskaffenhet som vi måste syna och göra upp med. Framförallt handlar det om en lednings- och styrningskultur som fokuserar på snäva prioriteringar. Det intressanta är att begrepp som mångfald, delaktighet och inkludering finns inskrivna i många visions- och styrdokument runtom i samhället, tvärs över sektorerna. Samma begrepp uppmärksammas också i politiken likväl som i det offentliga samtalet.
Men ändå tycks fokus på jämställdhet, digitalisering och klimatfrågor ha fått de högsta platserna på den politiska agendan under de senaste åren och har också gjort djupast avtryck i praktiken i arbetsplatsernas organisationskulturer. Varför?

Som antropolog förförs jag av denna fråga alltmer, undrandes om inte det åtminstone delvis kan bero på att det som krävs för att vi skulle bli bättre på inkludering upplevs, av vissa ibland oss, som alldeles för mycket. Framförallt handlar det om alla de vars liv gynnas av fortsatt bristande diversifiering och representation gällande olika etniciteter, hudfärg och religion. Ett samtal om detta kräver en särskild nivå av uppriktighet och förmåga till självrannsakan hos de som är privilegierade i de rådande maktstrukturerna. För så länge detta inte är ”deras” kamp kan inga signifikanta förändringar äga rum.

Till syvende och sist kan vi inte längre låtsas som att klimatengagemang enkom är en moral-etisk fråga när den samtidigt – och i allra högsta grad – är en klass- och segregationsfråga.

Det är inte prioriteringar som är problemet. Prioriteringar i sig är ofta ett nödvändigt faktum då resurserna inte räcker till för att lösa alla samhällsproblem. Så vi tvingas välja vad vi kan fokusera på först innan vi kan ta oss an någonting annat.
Men vi måste ändå våga prata om våra prioriteringar och hur snäva de kan tillåtas vara. Inte för att göra revolt utan snarare för att nyansera och förädla dem, så att vi kan agera smartare och undvika att göra misstag som kan stå oss dyrt. Att prioritera handlar ofta om att tvingas förenkla verkligheten så att mål kan sättas.
Men kanske behöver vi försona oss med att allt inte låter sig förenklas in absurdum. Vissa saker är, i sin natur, så pass komplexa att förenkling oundvikligen leder till förvrängning. Och att jobba med förvrängda mål torde vara som att segla ut i öppna hav med fel karta och en trasig kompass.

Vad gäller jämlikhet och inkludering så har jag så många gånger möts av argument som: ”Ja, det där är viktigt, men jag brinner mer för andra frågor” eller ”Ja, det där är viktigt, hoppas någon löser det på något sätt”. Men det räcker inte. Intersektionalitet har lärt oss att kampen mot förtryckande maktstrukturer kan fragmenteras lokalt och bekämpas på olika fronter – men att ett alltför stort fokus på en del av dessa på bekostnad av andra, generellt sett, riskerar att skapa en obalans som till slut utgör ett allvarligt hot mot även de mest framstående bland kamperna. Vad betyder det?

På det senaste Folkbildarforumet, i Linköping i höstas, lyfte ett flertal experter att klimatkampen har gått i stå då den genomsnittliga klimataktivisten är vit, välbemedlad, ung, småbarnsmamma. Detta beror på att minoriteter, fattiga, utstötta, diskriminerade, marginaliserade, förtryckta… att dessa grupper har mer akuta – brännande akuta – problem att ta sig an. Mobilisering av alla – inklusive dessa grupper – är essentiellt för att samhällets kamp mot klimathotet ska ha någon verkan innan det är för sent. Men så länge stora grupper av människor tvingas tampas med andra direkt imminenta och ofta livshotande problem så kommer klimatkampen att vara en lyx som är få förunnat – den vita, välbemedlade, unga småbarnsmamman har, helt enkelt, råd att engagera sig i klimatfrågorna. 

Till syvende och sist kan vi inte längre låtsas som att klimatengagemang enkom är en moral-etisk fråga när den samtidigt – och i allra högsta grad – är en klass- och segregationsfråga. Hade vi tillämpat mer av ett intersektionelt perspektiv i vår praxis i våra beslutsfattande korridorer, i våra ledningsgrupper och på våra arbetsplatser så hade inte sådant kunnat gå oss förbi. Men vår beslutsamhet att prioritera en sak i taget har lett till att viktiga delar av helhetsbilden alltid hamnar i den döda vinkeln. En analogi kanske hjälper här. Om mitt hus brinner, kan varken extremt höga nivåer av mögel eller strålning eller en brutal vinter eller en förödande torka i grannskapet vara min största prioritet. Detta är enkel mänsklig logik som är svår att ifrågasätta och moralisera kring. Den ekologiska hållbarhetens framtid hänger på en skör tråd och den tråden heter social hållbarhet.

Det är hög tid att vi börjar prata om inkludering som allas vårt ansvar. Samtalet om mångfald och inkludering är moget för att äntligen få träda in i en ny era av uppriktighet, självrannsakan och ansvarstagande. Att slå oss för bröstet med vårt engagemang i jämställdhets- och klimatfrågor utan att samtidigt våga prata – med handen på hjärtat och osminkat – om vithet, svenskhet och det vita svenska privilegiet är i bästa fall ett tecken på ignorans och i värsta på ett medvetet bidragande till skapandet av den skenbara rättskaffenhet som i själva verket grundas i, för många, tämligen bekväm etnocentrism. Det vita, etniskt svenska privilegiet är ett resultat av åtminstone tre av de största förtryckande maktstrukturerna: etnicitet, hudfärg och klass. Att låtsas som om de inte fanns kommer inte att få dem att försvinna. En förändring hänger på hur mycket de flesta ibland oss egentligen vill att de ska försvinna.

Fortsatt systematiskt försummande av den sociala hållbarheten – inklusive problemet med klass och utbildningsklyftor, otrygga boenden och diskriminering på grund av etnicitet, religion eller hudfärg samt ett systematiskt upprätthållande av vita förtryckande maktstrukturer med alla tillhörande privilegier – kommer att fortsatt undergräva allt hårt arbete med ekologisk och ekonomisk hållbarhet. Till den grad att det inte tjänar någonting till att fortsätta försöka över huvud taget. Och den mardrömmen vill vi alla slippa. Vi kan. Om vi vill. Tillsammans!

Haris Agic är fil dr i socialantropologi och strateg inom demokrati och inkludering