Vad ska en regering göra om den har vunnit makten på att minska utanförskapet och få fart på jobben, och det sedan blir tvärtom? När det i stället för fler jobb och mindre i bidrag har blir färre jobb och en explosiv ökning av socialbidragen? Partiledardebatten i riksdagen i går visade att regeringen taktiskt tycks ha målat in sig i ett hörn, med det kommande riksdagsvalet allt närmare.
Att säga att oppositionen är splittrad och inte har några egna förslag var nog en hyfsat effektiv uppläggning för ett år sedan, men duger allt sämre. De gemensamma rödgröna reservationerna blir fler för varje dag. Samtidigt kan alla se hur regeringens småpartier, för sin överlevnads skull, allt mer driver egna partilinjer, utanför det gemensamma regeringsprogrammet. Avskaffa Las, sa Maud Olofsson i går, behåll Las, var Fredrik Reinfeldts linje i samma debatt.
Om splittringen alltså inte är något trumfkort för regeringen längre, blir en räddningsplanka att säga att man "tar ansvar". Det var ett väldigt tjat om "ansvarstagande" av de borgerliga i går. Moderaternas strateg och partisekreterare Per Schlingmann har ju sagt att i kristider vill folk ha någon att hålla i handen. Så är det säkert ett tag, men för hur länge? Fredrik Reinfeldts stora tillgång just nu är hans kommunikativa talanger. Taket i huset har rasat in och ändå står han där, till synes oberörd. Men trots hans verbala skicklighet i går, kändes ansvarslinjen snål och väldigt stum.
Vi ska inte skicka notan på framtiden, sa han. Men är det inte just det regeringen gör, när den sjösätter en med flera miljarder kronor underfinansierad omläggning av försvaret? Eller när den skjuter investeringar i järnvägar och bostäder på framtiden, beskriver de kameralt som kostnader, när de faktiskt rymmer möjligheter? Mot regeringens defensiva siffernissar framstod det rödgröna alternativet i går allt mer som ett ärligt försök att återupprätta tron på politiken. När ekonomismens herravälde ligger i grus, finns ändå politiken. Det finns inga snabba vägar, inga enkla lösningar, men samhället går att förändra. För dem som är på väg att vända politiken ryggen finns det ändå alternativ.
Men bortsett från tonen, den rödgröna framtidstron, är skillnaderna i sak verkligen så stora? När oppositionen angrep regeringen för den lättsinniga skattesänkarpolitiken var Reinfeldts svar att det bara var en "ytterst begränsad del" av det underskott som senaste året uppkommit i statens finanser. Och ur kamrersperspektiv är det sant. Men de miljarderna som togs från a-kassan kunde ha använts bättre där. Det var ett politiskt val och talar man som Reinfeldt om att ta ansvar, är det minsta man kan begära att han också tar ansvar för sina politiska felval.
Debatten i går tydliggjorde flera av de felvalen. Att mitt i en brinnande kris smalna av möjligheterna för unga arbetslösa att studera vidare. Att man mitt i långkonjunkturen systematiskt slussar sjuka människor ut ur trygghetssystemen. Väljarna är inte dumma. När den riktiga valrörelsen börjar kommer Reinfeldt & Co inte undan att de har förvärrat krisen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
