Inplastad nationalism

Klockan är strax efter fem, du står i din lokala matbutik med kurrande mage. De styckförpackade köttpaketen ligger på rad i kyldisken. Den vänstra förpackningen med svensk flagga, den högra utan. Rapporter om salmonellasmittat kött och oron för djurens villkor väcker många frågor och vår ängslan för matens ursprung är fullt logisk. Vad som i slutändan hamnar på varubandet vid kassan får konkreta effekter för människors liv i andra delar av världen. Nu och i framtiden.

Debatten om hur vi på bästa sätt ska reformera samhället till klimatsäkerhet tenderar att alltför ofta få en konservativ och protektionistisk slagsida. Klimatdebattören David Jonstad, som bland annat skrivit boken ”Kollaps”, menar exempelvis att lösningen är ett samhälle som stryper handeln med omvärlden och där varje individ svarar för egen försörjning. Han föreslår att vi ska ha höns hemma i stället för den ”komplicerade” kedjan av handel med ägg – en framtidsglimt som kommer ur en konservativ ryggmärgsreflex och tankekedja. Problemen ska inte vinnas och överkommas, vi ska ducka för dem och gå tillbaka till det trygga. Det lokala och det svenska blir garanten.

Intresseorganisationen Lantbrukarnas riksförbund lanserade nyligen kampanjen ”Bonde på köpet”, med en mobilapplikation där konsumenten kan scanna en viss vara och se huruvida den är svensk eller inte. Budskapet: Ät svenskt. Fullt förståeligt för en organisation som värnar svenska bönder, men skadligt för utvecklingen i världen.

Snarare än att uppgivet konstatera att svenskt kött förmodligen är bättre än brasilianskt eller att dagens transporter är klimatskadliga borde blicken riktas mot alternativen. Det är inte tillväxten i sig som är problemet, det är dess källor. Det är inte transporterna i sig som är problemet, det är drivmedlen. Och det är inte handeln i sig som är problemet, det är villkoren för hur den bedrivs i dag.

Förvånande nog hörs ytterst få röster från progressivt håll som kritiserar den nationella inramningen på klimatfrågan. Vad händer egentligen med ett samhälle där lösningen på utmaningar blir krympta ambitioner, självförsörjning och isolering från omvärlden? Rädslan för en samtid och omvärld som klyvs, med sociala mekanismer som sorterar och håller människor ifrån varandra i stället för att hålla upp kollektiva speglar, har uppenbarligen spillt över även på miljöområdet.

Snarare än att köpa konservativa värden om miljön borde den breda vänstern sluta upp bakom en utvecklingspositiv linje där hela kartan inkluderas, inte bara Sverige. En progressiv klimatvision som förutom konkreta lösningar på klimatfrågan även rymmer en gemensam idé om hur hela samhällen kan lyftas.

Den nationella hembygdsnostalgin i klimatpolitiken gör nämligen vare sig middagen därhemma godare eller villkoren för människor i världen bättre. Tvärtom.