Blixtsnabbt sprids ett nytt virus från en megastad i Kina. Influensan är ovanligt smittsam, dödligheten hög och ingen har något vaccin. På några veckor har 25 miljoner människor i olika delar av världen avlidit och de döda tippas i massgravar. Det kan hända vilken dag som helst. Men den här gången är det storyline i ”Contagion”, Steven Soderberghs senaste film.
”Contagion” är helt säkert den politiskt mest intressanta Hollywoodfilm jag sett på ett decennium. Den är ingen marginell företeelse för cineaster. I Stockholm visas den på sex biografer och när jag såg den var salongen utsåld.
I utgångsläget ansluter berättelsen till dussintals likriktade katastroffilmer. Vi vet hur de brukar sluta: mänskligheten räddas av en ensam hjälte, som i strid mot giriga storföretag och korrupta myndigheter bryter regler, gör det rätta och i slutscenen besegrar de dunkla nätverk som i hemlighet styr världen. Men ”Contagion” utvecklas i radikalt annorlunda riktning.
I Soderberghs film är det systemen som räddar världen: från globala institutioner som WHO till nationella Smittskyddsinstitut, regeringar och laboratorier. Ingen av de kända skådespelarna får spela ensam hjälte. Filmens poäng är i stället att enskilda människor arbetar sammankopplade i stora, nästan oöverskådliga strukturer och nätverk. Alla visar prov på oegennytta och genuin respekt för samhällsintresset. De ställs inför svåra moraliska överväganden, några gör misstag men drivs av vilja att göra rätt. De försöker respektera de spelregler som gäller i en svår situation.
Efteråt sade jag till min tonårsdotter, som var rätt skakad av filmen, att den visar hur samhällen kan klara svåra kriser. Men hon rättade mig. Gatorna stod i brand, paniken spred sig och butikerna plundrades. Nej, det var alla de institutioner som vi slarvigt kallar staten som styrde världen bort från avgrunden, inte genom repression men via beprövad ordning för mänskligt samarbete.
Det finns bara en ”ond” gestalt i Soderberghs film, samma som varit hjälte i hundratals filmer under 2000-talet: den bloggande konspirationsteoretikern.
Om teveserien ”24” blev portal till världen efter 11 september är förhoppningsvis ”Contagion” motsvarande tidssignal efter finanskraschen 2008. Soderberghs syfte är den här gången att ingjuta hopp och tillit, i stället för rädsla och misstro. Även i jämförelse med hans tidigare filmer – ofta politiska, från ”Erin Brokovich” till ”Che” – är ”Contagion” ett delvis annorlunda sätt att se världen.
Under veckan har jag också läst Isobel Hadley-Kamptz fint komprimerade essä om liberalism, ”Frihet och fruktan”. Hon har länge skrivit i kulturradikal tradition i bland annat Expressen och Arena. Hennes nya bok är ett slags öppet pågående samtal kring politikens baslinjer. Den påminner på så vis, lite överraskande, om Bengt Göranssons ”Tankar om politik”. Och jag tycker den också ansluter till Soderberghs film. Man kan säga att de kommenterar varandra.
Jag tänker inte i första hand på att Hadley-Kamptz utifrån liberala grundvärderingar argumenterar för välfärdsstatens radikala strävan att befria människors arbete – och liv – från att uteslutande behandlas som varor på en marknad. Eller att hennes maktkritiska blick inte faller på staten, utan på de antimarknader som utvecklas i gråzoner där stat och storkapital möts. Nej, det är hennes tvivel på föreställningen om människan som autonom och rationell individ, som fångar mig.
Den kritik av invanda föreställningar om individen som tonar fram hos både Soderbergh och Hadley-Kamptz ansluter inte till den gamla kollektivismen med dess drömmar om enhetlighet och likhet. I stället framträder något annat. Ibland har det kallats en social individualism. En annan träffande benämning av alla dessa samexisterande, men djupt olika, människor är myllret. Soderberghs film är en global berättelse om hur detta myller samordnar sig. Myllret kan inte uppfattas som den enkla summan av individer där alla agerar utifrån snävt egenintresse. Myllret är mer komplicerat än så.
De här framträngande synsätten på vad en människa egentligen är ifrågasätter många av upplysningens ideologier och föreställningar. Och Hadley-Kamptz tillhör de som vågar ställa de svåra frågor som följer. Det leder till att hon tvingas förkasta förenklade idéer om människors fria val, men också ifrågasätta argument för människors rättigheter och i någon mening börja om med hela frihetsfrågan. Det är en nödvändig bok.
”Contagion” + ”Frihet och fruktan” = en bra helg.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
