DEBATT Även styrande kulturpolitiker på lägre nivå ignorerar det faktum att en hel bransch går på knäna. Det är långt ifrån bara kända melloartister och berömda skådespelare som är utan inkomst. Vi medborgare betalar skatt och har faktiskt rätt till både en god sjukvård och ett levande och rikt kulturliv, skriver Torun Boucher (V).
De senaste veckorna har kritiken mot kulturminister Amanda Lind varit massiv eftersom kultursektorn inte fått tillräckligt stöd under coronapandemin. Det är rättvis kritik, med tanke på att kultursektorn blöder. Samtidigt anser vi i Vänsterpartiet att även kommunerna kunde ha gjort långt mer för kulturarbetarna i form av ekonomiskt krisstöd och att det är hög tid att agera på samtliga politiska nivåer.
I Stockholms stad har vi i oppositionen efterlyst en ordentlig krisfond för att vi överhuvudtaget ska ha kulturliv kvar efter pandemin. Svaret från våra styrande borgerliga politiker, med Centerpartiets Jonas Naddebo i spetsen, har varit att inrätta en fond där pengarna endast utgörs av det redan befintliga kulturstödet för i år. Det är med andra ord inget nytt stöd alls för kulturarbetare och scener som tappat intäkter eftersom de varit tvungna att stänga, utan enbart de pengar de ändå hade fått.
Konsekvenserna ser vi redan, exempelvis har den populära barnteaterscenen Pero tvingats flytta ut från sina lokaler i stan, där de huserat i närmare 30 år. Hade det rört sig om en förhandling, hade det varit ett riktigt skambud som staden givit kulturarbetarna.
I Stockholm har vi ett marknadsliberalt kulturborgarråd som förespråkar en marknadsanpassning av kultursektorn.
I Stockholm har vi nämligen ett marknadsliberalt kulturborgarråd som förespråkar en marknadsanpassning av kultursektorn. Redan innan coronapandemin utbröt så gjordes enorma nedskärningar på kulturområdet i Stockholm som drabbade viktiga verksamheter, bland annat den omtyckta Kulturskolan och stadens välbesökta bibliotek, som båda tvingades minska på personal och öppettider. Att han inte skrapat ihop ett ordentligt krisstöd förvånar därför inte.
Det är med andra ord inte bara Amanda Lind som verkar sakna insikt om hur kulturarbetarnas vardag ser ut. Även styrande kulturpolitiker på lägre nivå ignorerar det faktum att en hel bransch går på knäna.
Det är långt ifrån bara kända melloartister och berömda skådespelare som är utan inkomst. Kultursektorn är mycket bredare än så och inrymmer en stor skara folk som inte tjänar några höga löner på sina jobb eller sitter på stora ekonomiska buffertar. Och kultursektorn har varit solidarisk i den här krisen. Många har streamat gratis på nätet, en del har uppträtt, också gratis, utomhus på öppna platser. Men det är ju knappast hållbart i längden även om det varit uppskattat.
Det som gör situationen än värre är att när kulturarbetare eftersöker stöd ställs de ofta i relation till andra behov i samhället, till exempel den livsavgörande vården. Men olika sektorer kan inte ställas mot varandra på det viset. Vi medborgare betalar skatt och har faktiskt rätt till både en god sjukvård och ett levande och rikt kulturliv.
Vår nuvarande regering har bara i år sänkt skatterna för de allra rikaste i samhället med närmare 6 miljarder kronor. I Stockholm valde de styrande politikerna att först sänka skatten och sedan skära i kulturen. Det är med andra ord inte en fråga om pengar finns i samhället, utan hur man prioriterar pengarna rent politiskt.
Nu måste ansvariga politiker agera för kulturens överlevnad, både på regeringsnivå och lokalt. Och det handlar inte bara om att rädda de fina salongerna och stora scenerna. Det handlar också om att kulturarbetare måste kunna försörja sig, betala sina räkningar och hyror. Och när allt detta är över kommer vi behöva kulturen, förmodligen mer än någonsin.
Torun Boucher (V),
kulturpolitiker i opposition, vice ordförande i kulturnämnden Stockholm
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
