Inte bara mellanmjölk

Löfven har ett par chanser att återuppliva den av många dödförklarade höger-vänsterdimensionen.

Efter två ovanligt tumultartade politiska år för den rödgröna minoritetsregeringen har läget stabiliserats. Det visade onsdagens rätt lugna partiledardebatt i riksdagen.

I halvtid i mandatperioden har ju kompromisser över blockgränsen varit möjliga om försvaret, flyktingmottagandet och inte minst energipolitiken, det senare efter mer än 40 års splittring. Det finns också en bild av att samarbetet mellan de forna allianspartierna gnisslar i fogarna.

Men allt är inte mellanmjölk och uttunnad pragmatism. För samtidigt som statsminister Stefan Löfven i debatten uppmanade sina motståndare att begrava blockpolitiken, har han med viss framgång profilerat sig med att gå emot vad han kallat »statligt satta fattiglöner« och vinstjakten i välfärdssektorn.

Att välfärdsmiljarder rinner iväg till skatteparadis är bara en i raden av frågor där allt fler väljare nu förstår att alliansens politik helt enkelt inte fungerar, och där den av många dödförklarade höger-vänsterdimensionen åter kan anas.

Moderatledaren Anna Kinberg Batra försökte i debatten desarmera Löfven med att tala om kvalitetskrav och att friskolor som inte sköter sig ska kunna tas över av staten. Det låter ju bra, men det löser ju inte marknadstänkandets inbyggda svaghet – att skolbolagens miljardvinster skapas just genom lägre lärartäthet.

En fråga som enade gårdagens riksdagsdebattörer var fler poliser och mer trygghet. Men i Löfvens anförande fanns en klar skillnad – han vill också satsa på en aktiv kamp mot segregationen.

Det ska bli intressant att se om regeringen kan gå från ord till handling på denna avgörande punkt. Hindren är många. Ett är marknadsdjungeln om bostäder – en fråga där det pågår förhandlingar – kanske var det därför saken knappast berördes i partiledardebatten.

Till det stabiliserade politiska läget hör att Sverigedemokraternas framgångar stannat av och forna SD-väljare nu tycks gå tillbaka till Moderaterna och Socialdemokraterna. En förklaring är förstås den oheliga allians som träffats om att minska flyktingmottagandet.

Utan att helhjärtat kunna surfa på missnöjet med flyktingpolitiken, prövade Jimmie Åkesson i riksdagen att låtsas vara debattens överdomare och säga att hans motståndare bara ägnar sig åt tomt käbbel. Billig populism, inte minst eftersom det var så lite käbbel den här gången.

I stället måste han inse att han nu kommer att pressas av sina motståndare om ett antal egendomliga SD-förslag om skattepolitiken och nedskuren välfärd och inte bara kan försöka gira runt frågorna som han gjorde i går.

Och hur kan Åkesson tala om sitt partis nolltolerans mot extremism, när Björn Söder, hans gamla partisekreterare nu en av riksdagens talmän, talat om Prideparaden som någonting »perverst«? Homofobi och rasism är inte vilka fördomar som helst. Bakom dem lurar alltid det politiska våldet, som händelserna i Orlando visat.