Inte censur att blocka Trump

ledare Skillnaden mellan det klassiska torget och de sociala medieplattformarna är att torget aldrig varit en plats där alla kunnat vara samtidigt, skrika högt och säga vad som helst – även sådant som lagen inte tillåter. Men det har de sociala medierna varit. Fram tills nu. 

Kommer stormningen av Kapitolium och sociala mediers blockering av Trump leda till en ny enad front mellan nätjättarna och Bidens nya administration?
Det spår i alla fall skribenten Rasmus Fleischer i Expressen. Det framgår inte riktigt om Fleischer tycker att detta är en bra utveckling eller inte.
Personligen blir jag livrädd av tanken på en pakt mellan Vita huset och de företag som de facto kontrollerar en så stor del av det offentliga samtalet. I dag är det QAnon-troende och extremhögern som blir nedstängd. Men vad blir det nästa gång? Nätet fylls ju redan i dag av anklagelser från alla politiska kanter om att Facebook, Twitter och de andra blockerar fullt rimliga inlägg och annonser när deras filter slår blint mot allt från filmvisningar om protesterna i Belarus till teaterpjäser om Cecilia Vasa.

Det är rimligt att bolagen får ett ansvar. Men riskerna är oändligt många.

Jag tillhör inte de som anser att det var fel att blockera Trump, eller för den delen tusentals anhängare till Qanon-rörelsen. De sociala mediejättarna är privata företag och de gjorde bedömningen att inlägg från dessa uppmanade till våld och brottslighet. Det är inte orimligt att i det läget ta publicistiskt ansvar och inte upplåta det egna mediet som en kanal för dessa krafter.
Som en tidning skulle gjort. Eller någon som hyr ut lokaler till politiska möten. Där har man både en rätt och ett ansvar att inte släppa in våldsivrare.
Det är inte censur. Censur vore att förbjuda dessa personer från att över huvud taget yttra sig i offentligheten. Det har ingen föreslagit. Trump syns trots allt ganska ofta i alla former av medier, Twitterkonto eller ej.
Men rör det sig ändå om en inskränkning av yttrandefriheten?
Där är svaret något mer komplicerat. De stora nätjättarna har i princip monopol på sociala medier. Alla är där. För många utgör de den främsta källan för nyhetsinhämtning, sociala kontakter, organisering och en rad andra saker. Nätjättarna har tagit kontroll över vår tids torg. En öppen yta där alla kan samlas, göra sin röst hörd och sälja saker. Både offentlighet och marknad.
Att bli helt blockerad från torget skulle förstås vara en inskränkning av ens yttrandefrihet. Det vet alla politiska organisationer som försökt hålla möten på vår tids mest välbesökta fysiska torg – köpcentrumen. Innan de sociala mediernas tid var det ett genuint demokratiskt problem att politiken inte fick synas på de platser där människor de facto befann sig.

Skillnaden mellan det klassiska torget och de sociala medieplattformarna är att torget aldrig varit en plats där alla kunnat vara samtidigt, skrika oändligt högt och dessutom säga vad som helst – även sådant som lagen inte tillåter.
Men det har de sociala medierna i princip varit. Fram tills nu.
Avstängningen av Trump och många av hans mest extrema anhängare är ett första seriöst steg i en annan riktning.
Rasmus Fleischer argumenterar för att detta kommer att leda till en helt ny miljö för de sociala medierna, och kanske blir det så. De stora jättarna kommer tappa sin monopolställning när grupper av olika slag startar sina egna plattformar. Först den extrema högern, sedan vänstern, klimataktivisterna, regionala grupper och så vidare.
Det vore inte någon dålig utveckling. Monopolet har varit ett problem.
Men inte heller det löser frågan om hur plattformarna ska regleras. I de gamla medierna fanns ett system för självreglering, med etiska riktlinjer och granskningar när något anmäls. Något liknande kunde vara en tanke även för nya medier.
Angela Merkel sade i veckan att det inte ska vara upp till privata bolag. Lagstiftarna, ytterst demokratin, måste avgöra vad som är okej och vad som inte är det.
Men då krävs det att lagen också klarar av att ta det ansvaret.
I vinter har EU-kommissionen lagt fram förslag som ska reglera nätjättarnas ansvar. Facebook, Youtube, Google och Twitter ska klassas som ”grindvakter” och stänga av kunder om som bryter mot lagen. Det kan handla om hot, bedrägerier eller annat som blivit vanligt på nätet. I Kommissionens förslag ingår också att EU-länderna ska inrätta nationella samordnare, som slår larm till nätbolagen när de hittar sådant som bryter mot lagen.
Syftet är troligen gott. Det är som sagt rimligt att bolagen får ett ansvar. Men riskerna är oändligt många.
Vem ska avgöra vad som är brottsligt? Det är svårt att tänka sig en rättslig process som föregår alla bedömningar. Ändå krävs det en sådan. Annars är risken för godtycke uppenbar, liksom risken för att nätjättarna, för att vara på den säkra sidan, filtrerar bort en hel massa saker som de inte borde.
Här kommer det avgörande vara hur en ny reglering utformas, och alla som är intresserade av yttrandefrihet har anledning att följa utvecklingen.
Näthatet, filterbubblorna och de falska nyheterna är ett gigantiskt problem. Men det vore förödande om regleringsivern ledde till en helt ny, och betydligt mer begränsad syn på vad yttrandefrihet är för något.