Inte en myndighet till, tack

Behövs verkligen en ny myndighet mot segregation? För att ge alla i Sverige ett bra liv behöver behöver regeringen framförallt lyssna på de människor som vet vad det handlar om. De sitter på lösningarna.  

Klyftorna och segregationen i Sverige ökar. För några år sedan presenterades det ofattbara att skillnaden i den förväntade livslängden mellan en lågutbildad invånare i Stockholmsförorten Vårby och en från Danderyd är 18 år. Där gatuvåldet och dödsskjutningarna finns, där finns också arbetslöshet, sämre utbildade unga, bostadslöshet och trångboddhet.

Det är ingen tvekan om att våra politiker aktivt måste minska det sociala utanförskapet och segregationen och arbeta för jämlikhet i Sverige.

Om statens uppgift är att skydda sina invånare från diskriminering och förtryck, så är frågan varför de områden som ofta kallas för utanförskapsområden eller utsatta områden alls kunnat växa fram.

Regeringen står dock inte handfallen, nej då. Förra året utökades energiminister Ibrahim Baylans (S) uppdrag till att även ansvara för och samordna insatserna för integration och mot segregation som ska pågå under 2017–2015. I februari 2017 aviserades att den socialdemokratiske förre kommunpolitikern Jonas Nygren fått uppdraget att leda reformarbetet med att bekämpa klyftorna och förra veckan fattades ett regeringsbeslut om att bilda en ny myndighet för lyfta socialt utsatta områden och bryta strukturella segregationsmekanismer.

Myndigheten Delegationen mot segregation ska fokusera på att via samverkan med andra aktörer bekämpa brottsligheten, knäcka långtidsarbetslösheten, lyfta skolorna, stärka samhällsservicen och minska boendesegregationen samt trångboddheten och stödja civilsamhället och arbetet för demokratiska värderingar. För detta arbete har regeringen budgeterat 50 miljoner kronor för 2017, 75 miljoner kronor för 2018 och 100 miljoner kronor per år från 2019 till 2025.

I en debattartikel i Aftonbladet slår Ibrahim Baylan fast att nu börjar omläggningen mot ett starkare Sverige som håller ihop och att misstagen från förr nu ska undvikas. Han syftar på kortsiktiga och för sena insatser och att det saknats koordination av statliga, kommunala och civila insatser, vilket Delegationen mot segregation nu ska åtgärda.

Men är det verkligen en ny myndighet som behövs för att se till att alla Sveriges invånare får förutsättningar för ett bra liv? Vad gör de myndigheter vi redan har för att integrera människor i samhället?

Vad gör de myndigheter vi redan har för att integrera människor i samhället?

Om de inte gör tillräckligt, borde inte deras arbete ses över? Och vad behövs egentligen mer för att innanförcirkeln ska utvidgas så alla får plats förutom att bygga bostäder som människor har råd att hyra, skapa arbetstillfällen med rimliga löner och bra villkor och erbjuda skolor med rätt förutsättningar att utföra sitt uppdrag?

I en Facebooktråd med boende från Järvaområdet i Stockholm läser jag en luttrad förortsbos tankar om den nya myndigheten: »Nu lär ju den här myndigheten inrättas, för det är ju valår nästa år, och någon har räknat ut att den blir mycket billigare i drift än miljarder som krävs för att lyfta förorterna på riktigt«.

En annan röst i kommentarsfältet lägger till att det som behövs är satsningar »på alla bra verksamheter som redan pågår i olika organisationernas regi och se till att kommunerna sköter sitt ansvar att erbjuda bra skola, fritid, socialtjänst, yttre miljö, arbeten mm i sk utanförskapsområden!.«

Det här är de röster regeringen borde lyssna på. Lokalbefolkningen sitter på lösningarna. Antingen fyller Ibrahim Baylan och Jonas Nygren sin myndighet med dessa människor, eller så behöver de inte göra sig besväret att starta den.