Inte försent att rädda apoteken

Till syvende og sidst är tillgången på läkemedel ett samhällsansvar

Många apotek befinner sig i ekonomisk press och stress. Vi kan stå inför en omfattande nedläggningsvåg. Det kommer att försämra servicen på landsbygden. Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johanssons, Kristdemokraterna, svar är talande:

”Det finns olika sätt att reglera apoteksmarknader och i olika länder har man valt olika sätt att styra etablering av apotek. I Sverige är det i grunden marknaden som styr vilket gör det möjligt för företag att etablera sig runt om i hela Sverige.”

Och – kan man tillägga – gör det möjligt att lägga ned apotek. För nu tycks det bli svårare att driva apotek i mindre kommuner med liten och utspridd befolkning.

De ideologiska skälen bakom avregleringen var förstås att avskaffa det statliga monopolet

Hennes uttalande är i sak korrekt beträffande sakläget. Efter avregleringen 2009 är det ”marknaden som styr”. Även det statligt ägda Apoteket verkar på en konkurrensutsatt marknad. Förstatligandet av apoteken 1971 genomfördes i en annan politisk tid. Då var lösningen att staten tog hela ansvaret. 2009 överlämnades hela ansvaret till marknaden.

De ideologiska skälen bakom avregleringen var förstås att avskaffa det statliga monopolet, ett rött skynke på många håll. Särskilt nämndes att det skulle bli fler aktörer och skapa en ökad tillgänglighet. Och det blev också många nya apotek. En stor del av det statliga bolagets apotek såldes ut till privata ägare. Den statliga kontrollen består idag av att Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) sätter ”handelsmarginalerna” för receptbelagda läkemedel. Medan fri prissättning förstås gäller för allehanda tvålar och krämer som numera ingår i apotekens utbud. Det statliga apoteket kan också sälja läkemedel via ombud. Staten startade vidare ett särskilt bolag, Apoteksgruppen, för att befrämja små aktörer. Men det bolaget är numera sålt och har sedermera fusionerats med Apoteket Kronan.

”Fria” marknader leder alltid att fler företag etableras där det bor många människor, och således också till att betydligt färre apotek öppnas i andra delar av landet. Och efter hand slås mindre aktörer ut eller köps upp. Vi får en koncentration på marknaden. Och apoteksmarknaden domineras nu av tre koncerner. Detta brukar kallas oligopol. Under senare tid har visserligen ett antal e-handelsföretag tillkommit (finansierade av diverse riskkapitalbolag), men de kommer också sedermera att bli färre.

Och nu minskar alltså antalet fysiska apotek. Bara första halvåret i år försvann 24. Och det lär bli fler. Det allmänna ekonomiska läget och ökade kostnader gör sitt till. Den ökade näthandeln är en annan faktor. TLV föreslår nu att apotekens handelsmarginal höjs för att förhindra att tillgängligheten försämras ytterligare. Myndigheten menar att 161 apotek riskerar att läggas ned på grund av bristande lönsamhet. Huvuddelen av dessa finns förstås i mindre samhällen. Där många andra butiker, vårdcentraler och annan offentlig service redan har försvunnit. Det finns för övrigt redan offentligt glesbygdsstöd som går till ett fyrtiotal apotek. Den där marknaden som styr behöver uppenbarligen korrigeras på vissa punkter.

Det statliga monopolet var mycket effektivt vad gällde tillgången till läkemedel i hela landet. Men dessvärre också stelbent. De statliga apotekens öppettider var snålt tilltagna, medan andra butiker allt eftersom hade utökat sina. Läkemedel utan recept (som Ipren och Alvedon) borde ha kunnat säljas i vanliga butiker, under kontrollerade former, mycket tidigare. Det övergripande politiska och statliga ansvaret hade kunnat bibehålla ett utrymme för privata aktörer. I stället blev det ett totalt systemskifte, byggt på en övertro på marknaden. Apoteken är inte den enda del av välfärden som avreglerats och marknadsutsatts. Med väl kända följder. Det är inte försent att bättra sig. Ställda inför en omfattande apoteksdöd, kommer ansvariga politiker (inte marknaden) att ställas till svars. Och politikerna kommer att tvingas att säkra tillgången till läkemedel och apotek i hela landet. För till syvende og sidst är tillgången på läkemedel ett samhällsansvar eftersom det är en del av välfärden och välfärdspolitiken. För att åter citera landets sjukvårdsminister är det dags att titta på andra sätt att reglera apoteksmarknaden.