Inte konstigt att Vänsterpartiet har medvind

När de växande klyftorna mellan fattiga och rika i Sverige allt oftare uppmärksammas är det inte förvånande att Vänsterpartiets väljarstöd stiger. Om partiet blir tydligare i vissa frågor som kan verka verklighetsfrånvända kan de räkna med ännu större stöd.

Klyftorna mellan fattiga och rika växer i Sverige. Sveriges rikaste tiondel tjänar lika mycket som hälften av befolkningen med lägst inkomst. Enligt SCB har det inte varit så stora skillnader sedan 1991, när mätningarna började.

Göran Therborn skriver i sin bok Kapitalet, överheten och alla vi andra (Arkiv förlag) att svenska miljardärer gått från 35 till 187 stycken de senaste tio åren och att de tillsammans äger lika mycket som halva Sveriges BNP, något Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima kallar groteskt.

Ja, det är groteskt och att klassklyftorna åter uppmärksammas är säkerligen en del av förklaringen till Vänsterpartiets framgång inför det stundande valet och inte minst den evige klasskämpen Jonas Sjöstedts popularitet.

Med fortsatt enkel Robin Hood-doftande retorik om att de rika måste dela med sig till de fattiga, med tydligt avståndstagande från Socialdemokraternas allt stramare flyktingpolitik och med politiska förslag som ska underlätta livet för lågavlönade kvinnor kan Jonas Sjöstedt förmodligen kamma hem ytterligare några procent väljarstöd från desillusionerade vänstersympatisörer.

I torsdagens partiledarutfrågning i SVT tydliggjordes varför Vänsterpartiet behövs i jakten på det jämlika samhället och samtidigt blev det klart varför vägen dit i praktiken är oändligt lång. När programledarna Camilla Kvartoft och Anders Holmberg frågar Jonas Sjöstedt om vad partiet egentligen menar med att man vill »upphäva ägandet av produktionsmedlen, såväl det samhälleliga som det privata«, är det svårt att greppa hur partiet i praktiken ska genomföra sin ideologiska målbild, med gemensamt ägande av arbetsplatser som till exempel IKEA och H&M.

Om Vänsterpartiet också kan skingra alla tvivel om att partiet tar hedersvåldsfrågorna på allvar kommer de att ta ytterligare ett viktigt kliv framåt.

Den här typen av resonemang om det kollektiva ägandet som lösningen på allt är måhända djupt ideologiskt rotade och svåra att undvika vid direkta frågor, men de kommer inte gå hem hos gemene man i tv-sofforna.

Då är det bättre att tala om, vilket Jonas Sjöstedt gjorde och gör, att grundproblemet är att några få har makt över så många, att några få styr över samhällsutvecklingen såväl som över vilka som har arbete och om maten ska räcka för dagen.

Det är klassklyftorna som måste bekämpas, är Jonas Sjöstedts budskap denna kväll. Det vill Vänsterpartiet göra genom ökad skatt på kapitalinkomster, bolagsskatt och »någon typ av förmögenhetsskatt«, som han uttrycker det.

Varför Vänsterpartiet inte har lyckats med att få till stånd dessa reformer under mandatperioden är för att Socialdemokraterna säger nej, meddelar Sjöstedt: »Vi har stångat vår panna blodig för att få en politik för jämlikhet, men de vill inte«.

Det är inte den typen av budskap redan besvikna socialdemokratiska väljare vill höra, men kanske är det vad som behöver mantras av Vänsterpartiet.

Om Vänsterpartiet också kan skingra alla tvivel om att partiet tar hedersvåldsfrågorna på allvar och slutar vara rädda för att tala klarspråk om vilka som utsätts och vilka som utsätter, kommer de att ta ytterligare ett viktigt kliv framåt.

Jonas Sjöstedt tog i utfrågningen klivet till att tillstå att det handlar om problem i vissa kulturer – efter att först ha irrat bort sig genom att tala generellt om mäns makt och våld mot kvinnor och att hedersförtrycket finns i »vissa geografiska regioner, oavsett vilket språk man talar eller vilken religion man har«.

Äntligen, får man väl ändå säga.