Inte konstigt om många är desillusionerade

Söndagskrönika Sverige är på flera sätt ett nytt land, med stora ojämlikheter, Natoansökan och annat som var otänkbart för några decennier sedan. Men i det ligger också ett hopp för de som vill förändra.

Av: Anders Jonsson

”Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord
Ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?”
Det är nog ganska många som i dessa dagar påminner sig Hasse och Tages text från 1976, ljuvligt framförd av Monica Zetterlund i revyn Svea Hund på Göta Leijon. Åtminstone bland den äldre och möjligen desillusionerade delen av befolkning.
Det var väl inte så här det skulle bli när visionerna för en mer jämlik och säkrare värld drogs upp?
Beslutet att ansöka om ett svenskt medlemskap i Nato är ett tydligt bevis på att Sverige är ett land som alla andra.
Vi har visserligen vetat länge var vi hör hemma, som Torsten Gustafsson, försvarsminister i Fälldinregeringen sa när den sovjetiska ubåten stod på grund i Gåsefjärden 1981. Och visserligen försvann i realiteten Sveriges alliansfrihet när vi gick med i EU 1995.

Nu är ansökan inskickad och ytterligare en bit av den gamla svenska självbilden har krackelerat 

Men samtidigt med ett mycket nära partnerskap med Nato så har vi ändå inte ingått i försvarsalliansen och därmed inte haft samma säkerhetsgarantier som en fullvärdig medlem, men å andra sidan en friare ställning och någon sorts bibehållen neutralitet mellan de block som åter växt fram.
Illusionen om att Sverige skulle ha någon sorts medlande roll har levt kvar hos en del idealister. Kanske till och med att en tredje väg trots allt är möjlig.

Så var det ju också tänkt att det skulle förbli. Försvarsminister Peter Hultqvist garanterade på S-kongressen i november förra året att Sverige inte skulle söka medlemskap i Nato så länge han var försvarsminister. Det gjorde han visserligen för att kongressombuden skulle acceptera ett ännu närmare samarbete med Nato. Det lyckades, men garantin om att inte gå med visade sig värdelös.
Vill man vara konspiratorisk så skulle man kunna misstänka att S-ledningen i själva verket en längre tid har ansett att Sverige bör ansluta sig till Nato, men vetat att motståndet inom partiet var för stort. Sedan kom kriget i Ukraina och då var det dags att utnyttja tillfället.
Försumma aldrig att utnyttja en kris, som det brukar heta. Samtidigt är det ju just när länder i vår närhet blivit anfallna som Sverige hållit fast vid neutraliteten och stått utanför såväl i första som andra världskriget. Varför kriget i Ukraina skulle göra det nödvändigt att ansluta sig nu är inte helt glasklart.
Det är nog dock att vara väl misstänksam att S-ledningen gått och väntat på ett tillfälle att gå med i Nato. Det verkar oerhört korkat att i så fall uttala sig som såväl Hultqvist som statsminister Magdalena Andersson gjort för att sedan göra helt om och skicka in en ansökan.
I själva verket är det Finlands ställningstagande som tvingade Sverige att göra samma sak. Precis som när Sverige ansökte om medlemskap i EU och Finland såg sig tvungna att följa efter.
Nu är ansökan inskickad och ytterligare en bit av den gamla svenska självbilden har krackelerat. Det var länge sedan svenska diplomater hade en ledande roll i konflikter runt om i världen.
Frågan är om det finns något kvar av det som skulle vara det bästa och mest jämlika landet i världen. Allt fler blir riktigt rika och allt fler riktigt fattiga. Människor utnyttjas med svarta löner och usla villkor i gigekonomin. Skolor lurar elever med glädjebetyg. Segregationen ökar. Bara för att nämna några exempel på hur det går med snabba steg mot ökad ojämlikhet.
En förklaring är naturligtvis att den stora invandringen och den misslyckade integrationen sänkt den lägsta nivån för inkomster. Vi har fått många fler fattiga samtidigt som en ganska stor välmående medelklass lever gott.
Men som Andreas Cervenka beskriver i boken ”Girig-Sverige” har vårt land också blivit ett paradis för de superrika. Han har kommit fram till att det bara finns elva länder i världen som är mer ojämlika än Sverige. Medan skatten på kapital antingen avskaffats helt eller är betydligt lägre än på arbete stiger skatten på arbete.

Ett litet, men tydligt exempel på hur dominerande marknadstänkandet blivit är aluminiumsmältverket Kubal i Sundsvall. Det är Sveriges enda producent av aluminium och såldes 2007 av Gränges till ryska Rusal med den ryska oligarken Oleg Deripasska som storägare. Ingen verkar överhuvudtaget tänkt tanken att den typen av affärer borde prövas ur ett nationellt säkerhetspolitiskt perspektiv.
De ökade inkomstskillnaderna och frisläppandet av marknadskrafterna inom skattefinansierad verksamhet som skett under såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar gör Sverige extremt.
Det är inte konstigt om många är desillusionerade. Det var ju inte så här det skulle bli när vänstervinden blåste under 1960- och 1970-talen. En tid när Socialdemokraternas gick till val under devisen Ökad Jämlikhet.
Så här efteråt är det bara att konstatera att utvecklingen så småningom blev den rakt motsatta. I det konstaterandet ligger samtidigt ett hopp för de som vill förändra. När skillnader och orättvisor blir för stora uppstår krav på förändring. För en vänster och en socialliberalism som rimligen vill vända utvecklingen borde det finnas stora möjligheter.
Det handlar om att agera offensivt och därmed hindra andra politiska krafter som vill rida på missnöjet. Historien visar på förskräckande exempel när auktoritära ledare har utnyttjat situation.

Anders Jonsson har lång erfarenhet av politisk bevakning och har bland annat varit inrikeschef på Sveriges Radios Ekoredaktion