När börsföretagen sällan nuförtiden gör några långsiktiga investeringar, reduceras journalistiken lätt till personliga maktkamper.
Måndagsmorgonens radioeko slog på stora trumman för Jens B Nordströms bok Tronstriden. Den påstås avslöja nya detaljer i SCA-affären, där artiklarna om skogsbolagets luxuösa jaktresor ju lett till dramatiska personskiften i ägarbolaget Industrivärden.
Men av de referat som gjordes av boken verkar inte innehållet vara så sensationellt. Att minoritetsägarna, ett antal pensionsfonder, var missnöjda med de arroganta storägarna är ingen nyhet.
Någon hemlig maktkamp var det knappast, utan en öppen strid, det kunde var och en konstatera som följde bolagstämman förra året. Att minoritetsägarna lierade sig med fastighetskungen Fredrik Lundberg var heller inte så konstigt utan logiskt, eftersom han var minst insyltad i det gamla ledningsgängets jaktresehärva.
Det är Svenska Dagbladet Näringsliv som varit drivande i avslöjandena om SCA:s jetflygplan och jaktresorna, som nu är föremål för en förundersökning av Riksenheten mot korruption.
Nu anklagar bokförfattaren Jens B Nordström Svenskan för ett ”journalistiskt haveri” och menar till exempel att påståenden om flygresor för att hämta borttappade plånböcker och lådor med sprit är felaktiga.
Felaktiga eller inte, det finns alltid en risk med undersökande journalistik att man drar iväg för långt i tangentens riktning. Det är lärorikt att Svenska Dagbladets massiva kampanj mot Mats Qvibergs påstådda oegentligheter i bokföringen i HQ Bank slutade med friande domar.
Samtidigt går det inte att prata bort att SCA har fört ett väldigt utsvävande liv vid sidan av det man borde syssla med. Man får därför den obehagliga känslan av att Nordströms bok lutar sig för mycket på det bittra, desavouerade gänget kring den gamle kungen Sverker Martin-Löf.
Det intrycket förstärks av författarens uppfattning att institutionella ägare som pensionsfonder ska placera sina pengar i företagen men sedan helst hålla klaffen.
Det är ingen självklarhet. Se den kaliforniska pensionsfonden Calpers och den norska Oljefonden. Dessa har insett att de blivande pensionärerna inte bara vill ha avkastning på sina besparingar, utan gärna också investeringar där man undviker kolbrytning, tobak och krigsmaterial.
Och när man som ägarna i SCA missköter det uppdrag de fått att förvalta, måste pensionsfonderna förstås ryta ifrån.
Här tangerar vi ett djupare problem. När börsföretagen sällan nuförtiden gör några långsiktiga investeringar, knappast längre undersöker nya, intressanta produkter, utan mest vill berika aktieägarna och styrelseledamöterna, då reduceras journalistiken lätt, som nu, till personliga maktkamper i SCA, Ericsson och Swedbank.
De institutionella ägarna, pensionsfonderna och andra, skulle därför kunna spela en viktig roll, om man inte bara gör tummen ner för Sverker Martin-Löf och tummen upp för Fredrik Lundberg, utan vågar öppna en bred framtidsdebatt för hur svenska storföretag ska utveckla sin verksamhet, och vilka innovationer man måste ta till sig för att inte som nu stanna i växten.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
