Välfärdsstaten är måltavlan när Timbro kritiserar svensk integrationspolitik. Det är nämligen, enligt dem, det svenska systemet som gör att människor hellre lever på bidrag än strävar efter arbete och lättare begår brott.
Timbro släppte förra veckan skriften Integrationens utmaningar, där fem borgerliga skribenter kommenterar den svenska politiken kring integration och synen på invandrare. I går skrev Timbros vd Markus Uvell en debattartikel i DN, något som snarare liknade ett linjetal för alliansregeringen. Välfärdspolitiken ska privatiseras, straffen bli hårdare, flumskolan ska bort, jämställdhetspolitiken överges och så integrationen som måste inriktas på att säkerställa lag och ordning i förorten. Borgerligheten måste sluta leka socialdemokrater och stå upp för sina old school borgerliga värderingar.
Både i skriften och i debattartikeln återkommer Uvell till det han kallar för ”detta livsfarliga område som få vågar närma sig av rädsla för att kallas ’rasist’”. Det vill säga integrationspolitiken. Markus Uvell ställer sig i martyrernas sällskap när han gång på gång upprepar myten: den som debatterar integration blir kallad rasist. Min erfarenhet säger annat. Under alla mina år som journalist och redaktör har jag sysslat med frågan om integrationspolitik. Aldrig har jag kallats ”rasist” för det.
Vad som det handlar om är däremot vilket syfte man har när det kommer till frågan om integration. För borgerligheten blir integrationsfrågan en nyckel till hela den politiska debatten. Dels kan man försvara sin invandringspolitik mot trycket från främlingsfientliga krafter genom att tala högt om hur invandrarna ska disciplineras. Dels kan man slå mot vänstern genom att påstå att problemet är välfärdssystemet. Vänsterns socialpolitik och välfärdsmodell kan inte klara av den nya globaliserade tidsåldern, därför måste den överges.
I västvärlden har Sverige fungerat i jämförelse väl när det kommer till demokrati, fördelning, deltagande och integration. Det är inte den svenska välfärden som är problemet, tvärt om lösningen.
I forskning har just diskrimineringen av invandrade gång på gång bevisats ha en avgörande effekt för integrationen i Sverige. Diskriminering kan handla om allt från lägre ingångslöner och mindre möjligheter till att avancera på jobbet till vilken anställningsform och vilka arbetstider man får. Invandrade kvinnor exempelvis är den grupp som jobbar mest obekväma tider och har de lägsta ingångslönerna. Sådant spelar roll när människor ska vara en del i det samhälle de lever i.
Framför allt spelar det roll på vilket sätt det pratas om invandrade och deras barn. Samma stund som ordet förort likställs med brottslighet och invandrare med problem marginaliseras människor. Vardagen i Sverige måste kunna erbjuda en samtalston som inkluderar, inte stöter bort.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
