Det är djupt sorgligt att bevittna kantringen och den intellektuella kortslutningen inom delar av den svenska högern.
Den grekiske dramatikern Asikylos berömda ord om att krigets första offer är sanningen vibrerar ända in i våra dagars politiska debatt.
Det gäller inte minst den borgerliga opinionsjournalistiken just nu. Flera ledarsidor på högerkanten — med flera viktiga undantag — har de senaste åren gjort semantisk konst av att grumla sanningen till den grad att det passar den egna verklighetsbilden.
Det färskaste exemplet är Ivar Arpis surrealistiska angrepp på EU-kommissionen () för beslutet att avsluta de tillfälliga gränskontroller som införts i bland annat Sverige, Danmark och Frankrike.
I stället för att på principiella och ideologiska grunder dissekera kommissionen väljer Arpi att kalla den »icke-vald« och odemokratisk. Fastän den i allra högsta grad är demokratiskt tillsatt och ansvarig inför folkvalda parlament.
I texten utmålar sig Arpi som en nutida Sankt Göran, med värjan höjd mot den ”okontrollerade migrationens” drake. ”De europeiska folkens inflytande” står under attack från såväl EU-byråkrater som globalister.
Men han tar det ett steg längre, släpper tyglarna, och jämför EU-demokratin med förtrycket i Sovjetunionen och de forna östdiktaturerna.
Argumentationen är inte bara intellektuellt ohederlig, den är också ett hån mot de generationer av människor som kämpat för demokrati och frihet.
Men det tycks inte spela någon roll. Det viktigaste är nämligen att hamra in en tes — och då är varken verklighet eller anständighet relevant.
En tillbakablick på den svenska politiska debatten de senaste åren visar ett landskap som i allt högre grad definierats av Sverigedemokraterna och dess svansar.
Slutet på den nyliberala eran— som sträckte sig från åttiotalets marknadsrevanschism till nollnolltalets pärlband av kriser — har fått den svenska högern att famla i blindo.
Sverige har fått ett tredje block där marknadsfundamentalism ersatts med en mytisk tro på en treenighet i form av nation, tradition och försvar.
Antingen klamrar den sig fast vid samma recept som orsakat vår tids extrema polarisering eller så förtrollas den av reaktionärt och nationalistiskt tankegods.
Det senare innebär i bästa fall ett försvar av unken konservatism, i värsta fall en undfallenhet inför den bruna rörelsens skuggestalter.
I dag klyvs svensk höger mellan liberalism och en reaktionär konservatism som ofta inte orkar hålla mot Sverigedemokraternas växande tolkningsföreträde.
Sverige har fått ett tredje block där marknadsfundamentalism ersatts med en mytisk tro på en treenighet i form av nation, tradition och försvar. Hotet kommer utifrån — från flyktingen, från öppna gränser och från allt som inte tycks passa in i den nationella drömträdgården.
Det är djupt sorgligt att bevittna kantringen och den intellektuella kortslutningen inom delar av den svenska högern. Att som opinionsjournalist stå för specifika politiska idéer och program är naturligt. Liksom att i text och debatt argumentera för dem.
Men när Arpi drar lans mot en bred mosaik av motståndare — med sanning och heder som offer— är det inte bara generande för högern. Det drabbar också det politiska samtalet, urholkar demokratin.
För i slutändan, när slaget är över och lögnernas artilleri grusat sönder anständigheten, vilka finns då där för att sopa upp spillrorna?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
