Opinionsmätningarna pekar i en och samma riktning: Sverigedemokraterna gör för första gången entré i Sveriges riksdag i september 2010. Mot den bakgrunden har olika medier försökt sig på att syna partiet. Ett exempel är Jan Guillous småputtriga "granskning" i Aftonbladet. Men mest uppmärksammat har programmet Kalibers undersökande reportage i Sveriges Radio blivit.
Inför sändningen av Kalibers programserie om Sverigedemokraterna sades det att partiets ledning hade all anledning att vara oroliga. Tre reportrar från Sveriges Radio blev medlemmar i SD. Wallraffandet skulle ge oss graverande avslöjanden om Sverigedemokraternas janusansikte. Men den kvardröjande känslan efter programseriens slut är: var det allt? Vad nytt under solen?
Av de påstådda rafflande resultaten bidde det en tumme. Ett program kretsade kring några plumpa skämt med rasistisk anstrykning. Ett program kretsade kring en Palmehatarvisa. Det sista inslaget i serien handlade om alla hot mot Sverigedemokraternas politiker. Om det var det här som skulle ge SD-ledningen anledning till oro finns det all anledning till oro för alla andra partiledningar inför valresultatet 2010.
Skämt med rasistiska undertoner dras lite här och var utan att för den skull vara liktydigt med sympatier för eller röster på ett rasistiskt parti. Att sjunga nedlåtande om Olof Palme gör vilken ungmoderat som helst, det är inte något utmärkande för Sverigedemokrater. Folkhemsrasism ska inte trivialiseras, men om de här "avslöjandena" alltså ansågs så allvarliga att de skulle avskräcka väljare från SD fick de troligen motsatt resultat. Jimmie Åkesson fick än en gång ses i rutan i all sin hygglighet, försvarandes det rumsrena SD, fördömandes "missödena" på band. Och många väljare tänkte nog: det här var väl inte så farligt.
Samtidigt som det här sker i medierna försöker de sju riksdagspartierna fortfarande komma underfund med hur de ska bemöta Sverigedemokraterna i valrörelsen. De har ännu inte kommit till punkten där de tar en aktiv debatt mot en grumlig ideologi. Tvärt om verkar de flesta av dem ha en märklig uppfattning om att en triangulering av SD:s politik är det bästa sättet att neutralisera SD.
Den strategin är dömd att misslyckas. När den främlingsfientliga retoriken redan finns inom riksdagen – varför sluta där? Och just det är anledningen till att riksdagspartierna inte kan bemöta Sverigedemokraterna. Varje dag bekräftar de SD:s världsbild genom att peka ut människor. Varje dag ökar de alienationen och därmed motsättningarna i Sverige.
Det är omöjligt att vinna kampen mot rasisterna om man spelar på deras planhalva.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
