Invasionen av Irak för 15 år sedan slog inte bara sönder ett samhälle utan en plan för att bygga fred. Det blev också grogrunden för IS.
I veckan var det 15 år sedan USA och Storbritannien invaderade Irak och störtade diktatorn Saddam Hussein.
Det skulle bli en snabb, smärtfri operation och officiellt avblåstes den efter två månader. Men i praktiken varade kriget i sex år, med 4 500 dödade amerikaner och 1, 2 miljoner dödade irakier som följd.
Det blev aldrig någon riktig fred. Det irakiska samhället trasades sönder. Motsättningarna mellan olika befolkningsgrupper ökade. Det inre kaos som kriget skapat stärkte terroristernas ställning. Hur kunde det bli detta totala misslyckande?
USA underskattade svårigheterna. Som en kritiker av kriget beskrev det var det som om den amerikanska regeringen såg på Irak som en trasig tv. Man trodde att om du tog ett baseballträ och slog till tv:n så mycket det gick, så skulle fladdret försvinna och tv:n fungera igen.
Det saknades en genomtänkt plan för hur en fred skulle byggas. Istället fick vi det första marknadsliberala kriget. Viktiga militära funktioner var outsourcade till privata företag. En flod av oseriösa amerikanska firmor dök upp för bygga upp landet, men det blev idel fuskbyggen. 9 miljarder dollar i buntar med hundradollarssedlar som USA flugit in för att betala entreprenörerna bara försvann.
Flera ödesdigra misstag gjordes av ockupationsmaktens amerikanska ledning. Värst var kanske dekretet att avskeda 500 000 statsanställda, de flesta soldater, men också läkare, sjuksköterskor och lärare.
Man avskedades om man var medlem av Baathpartiet. Men eftersom det var obligatoriskt att vara partimedlem, drabbades också människor som hade kunnat bli till hjälp för ockupanterna. Istället fick vi ett sammanbrott i landet för välfärd och ordning.
Det är groteskt att president Bush, som utropat krig mot terrorismen, med Irakkriget mer eller mindre blev IS fader.
Motsättningarna mellan sunni och shia stegrades. De första dagarnas irakiska glädje över att bli av med Saddam blåstes snabbt bort. Folk beväpnade sig och bjöd motstånd. Ett annat avgörande misstag var att starta ett krig med en lögn som förevändning, nämligen att Saddam hade massförstörelsevapen som måste oskadliggöras.
Men FN:s speciella mission för Iraks nedrustning, UNSCOM, hade långt innan kriget började under sex år minutiöst kartlagt och förstört alla sådana vapen. En viktig skildring av detta arbete kan man läsa i ambassadören Rolf Ekéus nyutkomna bok »Mellan två krig«.
När ockupationen inletts satte USA in 1 700 man för att leta efter de massförstörelsevapen som motiverat kriget. Men man fann förstås inga, för det jobbet hade den av Ekéus ledda styrkan på drygt hundra personer redan gjort. FN är, trots allt som sägs, en betydelsefull institution.
Irakkriget ger också en bild av varför USA, långt före valet av Trump, blivit en stormakt på dekis.
Ska du slåss för demokratiska värden kan du inte ljuga dina väljare rakt upp i ansiktet och använda tortyr. Du kan inte få respekt och förtroende av andra folk – som irakierna du skulle befria – med okunskap, halvkriminella affärsmän och maktspråk.
Den brittiska underrättelsetjänsten varnade för att en ockupation av Irak skulle sätta fart på de slumrade terroristerna i al-Qaida. Det blev värre än så. Efter några års oreda växte IS, Islamiska staten, fram.
Det är groteskt att president Bush, som utropat krig mot terrorismen, med Irakkriget mer eller mindre blev IS fader.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
