Mycket återstår innan Obama och Rouhani sitter vid samma bord, skriver Daniel Mathisen.
”Freden är inom räckhåll.” Så lät det när Irans nyvalde president Hassan Rouhani talade inför FN:s generalförsamling tidigare i veckan. Men, löd brasklappen, då krävs också att USA inte ger efter för krigshetsare i Syrien och respekterar Irans rätt att anrika uran. I gengäld lovar Iran att öka transparensen gentemot omvärlden.
Hur snabbt allt kan skifta.
När Irans förre president, Mahmoud Ahmadinejad, talade inför FN var budskapet snarare död åt USA. Den betydligt mildare och försiktigare Rouhani hoppas tina upp relationerna länderna emellan. Ahmadinejads ideologistyrda frontalkrock med västvärlden har satt sina spår, men den diplomatiska telefonlinan tycks åtminstone ha återupprättats.
Tonen är också annorlunda.
Inför USA-besöket släppte Iran dussintalet politiska fångar – journalister, aktivister och reformpolitiker. Under hela sommaren har Hassan Rouhani och Barack Obama dessutom brevväxlat.
Är det plötsligt vår i Iran?
Frågan är vad vi egentligen kan läsa in av den nya linjen från Teheran. Är den bara en pr-kampanj för att möjliggöra ytterligare ett utökat uranprogram, eller finns det en reell politisk vilja att bygga nya geopolitiska allianser? Klart är att det bland befolkningen finns en längtan efter förändring. Den gröna rörelsen och protesterna i samband med presidentvalet 2009 gläntade dörren mot en generation av unga som tröttnat på ayatollornas medeltidsteokrati. Hoppet finns.
Obama har också varit snabb att erbjuda en utsträckt hand. I en viktig gest bekände USA för första gången CIA:s roll i att avsätta Irans demokratiskt valda regering år 1953. Ingripandet etablerade en djup misstro gentemot USA, rullade ut röda mattan för shahdiktaturen och sedermera den islamistiska revolutionen 1979. Erkännandet är ett första men viktigt steg för en ömsesidig relation.
Nyckeln till Mellanösterns öde – särskilt Palestina och Syrien – ligger i Rouhanis hand. Men då krävs också praktisk handling. Under valrörelsen lovade han att släppa alla politiska fångar om han blir vald. Ännu sitter de flesta kvar. Låt oss inte ha några illusioner. Ett tal och en handfull välgärningar förvandlar knappast diktaturen till ett rosenskimrande frihetsnäste. Iranska fängelser har fortfarande svängdörrar för oppositionella journalister och politiker.
FN-sanktionerna mot Iran från 2007 gäller ännu och mycket återstår innan Obama och Rouhani sitter vid samma bord. Ska omvärlden kunna lita på Irans nya linje, avveckla sanktionerna och släppa in landet i den diplomatiska stugvärmen krävs betydligt mer än retoriskt fluff.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
