Den iranska exiloppositionen i Sverige saknar nyanser och eftersträvar polarisering. Det krävs dialog och samarbete för att förändra Iran i demokratisk riktning, skriver Rouzbeh Parsi, lektor vid Lunds universitet.
I dagarna besökte Sveriges utrikesminister Carl Bildt Iran. Besöket har väckt kritik och ilska bland en del iranier som bor i Sverige. Kritiken var väntad och förutsägbar, men det kan ändå vara på sin plats att fundera lite kring det som brukar kallas för ”den iranska exiloppositionen”.
I den revolutionära euforin 1978–79 såg sig såväl den bättre organiserade iranska vänstern som de liberala grupperingarna som segrare. För dem var det religiösa inslaget i revolutionen ett nödvändigt ont utan större politisk betydelse för det framtida Iran. Precis som de europeiska tänkare de hade förläst sig på ansåg de att religion tillhörde det förgångna som skulle dö ut med modernitetens utbredning.
Men samtidigt organiserade islamisterna folk via moskéerna och klädde marxistisk analys av samhälleliga orättvisor i ett religiöst språkbruk och gjorde den mer gångbar bland de nyligen urbaniserade samhällsgrupperna. De ägnade sig åt vapenträning och planerade för en ny stat och samhällsmodell. De var med andra ord minst lika moderna som sina liberala och marxistiska medrevolutionära ”bröder” och ”systrar”, men underskattades grovt av dem på grund av sin islamistiska identitet.
Vänstern och liberalerna förlorade den iranska revolutionen 1979 och har sedan dess ökenvandrat. De har inte bemödat sig med att fundera över ett Iran efter revolutionen. Att störta en makthavare är en relativt lätt uppgift jämfört med att försöka styra själv. Dessa revolutionärer vann slaget mot shahen men förlorade kriget om staten.
Svårt traumatiserade av repressionen, både den de själva utsatts för och den som ständigt pågår i den islamiska republiken, känner sig många exiliranier snuvade på ”sin” revolution. De sätter ständigt sitt hopp till drömmen om att den islamiska republiken kommer att kollapsa/störtas ”nästa år”. Enligt det synsättet på Iran sker ingenting alls där. Historien har stannat, det finns ett ständigt och konstant förtryck. Men ingen politisk utveckling.
I själva verket har mycket hänt i Iran de senaste 30 åren. Den modernisering shahen påbörjade har genomförts i stor skala. Läskunnigheten och utbildningsnivån har höjts. De ökande klassklyftorna – som är en konsekvens av en växande ekonomi utan fungerande omfördelning – innebär ironiskt nog att en marxistisk samhällsanalys är mer relevant i dag än på 70-talet.
Den revolutionära logiken som exiloppositionen fortfarande lever efter saknar nyanser och eftersträvar polarisering. Här finns bara barrikaden – vi mot dem – och inga kompromisser eller alternativa vägar till målet är värda att beakta. Och när det inte finns en faktisk revolution att leda så återstår plakatpolitiken.
Inför Carl Bildts resa till Iran väcktes återigen protester, och en lång lista sammanställdes med alla klagomål som han måste framföra för att resan skulle anses vara legitim – fast helst borde han inte resa alls, enligt kritikerna. Det säger egentligen mer om exiloppositionen än den resa som utrikesministern företog.
Iran kommer endast att reformeras i samarbete med omvärlden. Den som vill se förändringar måste ägna sig åt det svåra arbetet att genom dialog bidra till att ge reformivrarna i Iran råg i ryggen. De som däremot inbillar sig att lösningen är att störta Islamiska republiken har uppenbarligen inte använt de senaste 30 åren till att reflektera över sina egna misstag.
Rouzbeh Parsi
Lektor i Mänskliga rättigheter på Historiska institutionen vid Lunds universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
