Irland har kapitulerat för trycket utifrån och satts under förmyndare av Europeiska Centralbanken och Internationella Valutafonden. Detaljerna är inte klara än på några veckor, men det blir hårda bandage för irländarna. Det har beskrivits som att Irland räddats. Men det handlar inte om solidaritet, utan det är det råa egenintresset som styr – tyska och brittiska bankers vansinneslån på senare år till investeringar i Irland. Har EU råd med fler så kallade räddningspaket? Med miljarder till Grekland och Irland har en tredjedel av EU:s hjälpfond gått åt. Skulle Spanien – ett 5-6 gånger större land – behöva assistens tar pengarna antagligen slut.
Tysklands Angela Merkel har klandrats för att ha skapat panik på marknaderna genom att mitt under Irlands kris säga att aktieägarna och placerarna – inte skattebetalarna – ska få betala för bankernas lättsinniga lån. Ändå har hon i princip rätt. Att bankernas förluster skrivs av, på bekostnad av ägare och spekulanter, är det givna alternativet. EU påstår sig ha en plan med denna innebörd, som emellertid ska träda i kraft först 2013. Till dess hinner det bli många nya kriser. Så tillsvidare rullar politikerna problemen framför sig. Marknadernas makt kan inte tydligare demonstreras.
Kriserna för Grekland och Irland visar att eurozonen har för starka inre obalanser mellan sina fattiga länder och de urstarka ekonomierna i norr. När stora Tysklands hårda inflationsmål skulle omfatta också de små ekonomierna skrev man i praktiken ut receptet för katastrof i länder som Irland. Om man kan låna till 3 procents ränta och få en dubbelt så stor avkastning blir det snart en bubbla.
Ett enskilt euroland kan inte bromsa en lokal överhettning genom att höja räntan och andra medel är föga verkningsfulla. När katastrofen väl är ett faktum kan man inte justera växelkursen. Därför får bankirernas omdömeslöshet betalas av vanligt folk. Det är absurt, särskilt för Irland, som haft stora budgetöverskott fram till krisen.
Valutaunionen var en god tanke, men euron har saknat en skarp plan för att hantera obalanserna och man underskattade finansmarknadernas makt. På sikt är det för Europa ett val mellan pest eller kolera. Utan en gemensam skattepolitik kan euron knappast klara krisen, menar till exempel Wolfgang Münchau, kommentator i Financial Times. Men en sådan grad av överstatlighet accepterar inget EU-land, särskilt inte med den nationalistiska våg som drar genom Europa. Insikten om detta lockar finansmarknaderna till att försöka tjäna pengar på att euron bryts sönder i en inre kärna och en periferi som lämnar samarbetet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
