En förutsättning för fred mellan Israel och Palestina är att Hamas och Fatah försonas. Därför förtjänar processen omvärldens stöd.
Efter åratal av djupa motsättningar nåddes den palestinska befolkningen nyligen av beskedet att Fatah och Hamas har enats om ett försoningsavtal. Det var efterlängtat. Efter rivaliteter 2007 delades Palestina upp i ett Hamasstyrt Gaza och ett Västbanken kontrollerat av Fatah. Sedan dess har människor ihärdigt demonstrerat på gatorna i Ramallah och Gaza under parollen ”Folket kräver enighet!”
Delningen är inte bara geografisk. Den har satt djupa spår i den nationella identiteten och slagit split i familjer och bland vänner.
Samtidigt är misstron mot försoningen utbredd. Löftena och försöken har varit många genom åren. När jag talar med palestinier är intrycket att ju längre ifrån makten de befinner desto mindre tilltro sätter de till försoningsprocessen. Men ändå finns det anledning att vara mer positiv den här gången. För det var länge sedan Hamas och Fatah behövde varandra lika mycket som i dag.
Hamas är ekonomiskt och politiskt isolerat. På grund av konflikten i Syrien har de förlorat sin viktiga bas i Damaskus. Och relationerna och det viktiga utbytet med Egypten har skurits av i och med att Muslimska Brödraskapet har kuppats bort från makten.
Fatah å sin sida har de senaste nio månaderna investerat i John Kerrys fredsinitiativ. Ett initiativ som nu har kraschat. Den avtalade fångutväxlingen, som var ett av kraven från Fatahs sida för att ingå i förhandlingarna, genomförs inte som utlovats – till folkets stora besvikelse. Fatah har få resultat att visa upp för sin egen befolkning. Och utan Hamas och Gaza kommer Fatah heller aldrig att nå palestinsk självständighet och en tvåstatslösning.
Det finns all anledning att välkomna försoningen. Avtalet inkluderar bland annat ett återupptagande av det palestinska parlamentet, vars verksamhet legat nere sedan 2007. Ett sammanhållet fungerande politiskt system är en förutsättning för att bygga de institutioner som en framtida suverän och demokratisk palestinsk stat behöver.
Men försoningen innehåller också en del frågetecken och orosmoment. President Mahmud Abbas fick i uppdrag att bilda en tillfällig enhetsregering inom loppet av fem veckor efter att överenskommelsen slöts i slutet av april. Regeringen som ska bestå av teknokrater kommer styra fram till valet. President- och parlamentsval kommer enligt överenskommelsen att genomföras tidigast sex månader efter övergångsregeringens bildande.
Farhågor finns att parterna inte är mogna att gå in i en valrörelse så snart efter försoningen och att det återigen skulle kunna leda till ökade motsättningar. Det är också oklart vilka personer som kommer ingå i den tillfälliga regeringen. Om representanter har för nära anknytning till Hamas finns risk att omvärlden tar till samma verktyg som efter valet 2006 och drar in finansiellt stöd till den palestinska myndigheten.
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har tidigare påpekat att den interna palestinska splittringen har varit ett hinder för fred med Israel. Förvirrande blir det när han nu argumenterar med motsatt logik. Beskedet är att Fatah måste välja mellan Israel och Hamas ”för det finns ingen möjlighet till fred med båda”.
Att blickarna nu riktas från Israels ansvar i fredsförhandlingarna till försöket att utse en palestinsk samlingsregering är troligtvis inget som Netanyahu sörjer.
Men det finns ingen motsättning mellan fred och försoning. Snarare är det en förutsättning för fred med Israel att Hamas och Fatah försonas. Därför förtjänar processen omvärldens stöd.
Isabel Lundin är handläggare för Mellanöstern på Olof Palmes Internationella Center
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
