Avtalen för frilansare är ett tecken på en allt mer fragmentariserad arbetsmarknad där var och en ska vara sin egen lyckas smed.
»För det redaktionella material som omfattas av dessa avtalsvillkor förvärvar företaget full nyttjanderätt, i alla kanaler. Företaget har, utöver att använda materialet inom sin koncern, också obegränsad rätt att vidareförmedla materialet till samtliga verksamheter inom företagsgruppen och använda det på alla sätt. Den avtalade ersättningen är att se som enda ersättning för dessa rättigheter.«
När avtalet dyker upp i mejlkorgen tror jag först att det är ett skämt. Men det är det inte. Nej, här har storbolagen satt sin välavlönade anställda att betala dyra jurister för att göra mig till livegen. Som om jag, som f-skattare och redan marginaliserad vad gäller samhällets gemensamma trygghetssystem, skulle behöva ännu sämre villkor.
Min första impuls är förstås att slänga det så kallade avtalet. Men det här är faktiskt allvar. Stora mediabolag har skickat ut det här till hundratals frilansar. Ensamföretagare utplacerade på redaktioner bland anställda eller på egna små kontor. Så här vill de alltså behandla sina hårt arbetande och toklojala uppdragstagare.
Vad har den enskilda individen att sätta emot?
Väldigt lite. Det gör något med oss människor att inte höra till, inte ha trygghet. Plötsligt tar rädslan över och trots att vi kan googla oss till de flesta bokslut med några knapptryck, vågar vi inte säga ifrån. Ingen vill vara besvärlig på en arbetsmarknad där fler vill in än vad det finns plats för.
Men den här typen av avtal är också ett tecken på en mycket större och farligare förändring. Nämligen en fragmentariserad arbetsmarknad där var och en ska vara sin egen lyckas smed. Genom att outsorca yrke efter yrke urholkas villkoren för alla arbetstagare. Det är en smygväg för företagen att strunta i sitt sociala ansvar och på så vis öka de egna vinstmarginalerna.
Så här inför en begynnande avtalsrörelse är den här vetskapen enormt viktig. För det sorgliga är att utvecklingen har gått många fackförbund helt förbi. De flesta har valt att ensidigt satsa på sina kärnmedlemmar, de som redan har kollektivavtal. Men ingen verksamhet är starkare än sin svagaste länk.
Få för den här gruppens talan – den som ibland kallas för prekariatet. Namnet härstammar från ordet prekär. Det är för att vi – för jag hör absolut dit – ofta befinner oss i en så besvärlig situation. Och även om många periodvis tjänar bra är få försäkrade, har svårt att få sjukpenning, och nästan ingen kan se fram emot en trygg ålderdom.
Det hejdar inte de flesta debattörer från att lyfta fram friheten och att många själv valt att jobba på det här sättet, när man talar om F-skattare. Ja, det är så klart! Om alternativet är att vara arbetslös.
Men värst tycker jag kanske ändå att det totala ointresset från mina anställda kollegor är. De som går med på att skicka sådana här avtal och sedan går och hämtar barn på samma förskola där min son en gång gick. De som jag minglar med och som säger ”så här mycket betalar vi för det” och sedan säger en skitsumma. Och när jag är besvärlig (läs vill ha betalt för mitt arbete) ringer de istället min frilanskollega och anlitar hen under stort hemlighetsmakeri.
I grunden är vi väl alla lika rädda. Det är bara att konstatera att det är via kollektiva krafter som det här går att ändra på. Därför är det hög tid för facken att ta tag i frågan om kollektiva avtal även för uppdragstagare.
Jag slänger avtalet. River det i små delar. Förresten kan ingen kalla det här för ett avtal. Det rätta ordet är slavkontrakt. Ett avtal är en överenskommelse mellan två parter, där båda vinner på samarbetet. Men jag ser inget i denna skrivning som gynnar mig.
Nu blir jag väl arbetslös igen för att jag säger sanningen. Men det skiter jag i. Med ett sådant ersättningssystem som föreslås i avtalet ovan kan jag ju i alla fall inte betala räkningarna. Då kan jag hellre ligga på soffan och käka praliner (i storpack från Lidl). Det bör jag ha råd med.
Det är precis då jag minns den där slogan, från högerspökena. »Det ska löna sig att jobba.« Ja just ja. Det var så det var! Ja, det tycker jag också. Verkligen.
Isabella Iverus, frilansande redaktör och journalist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
