Islamofobin måste granskas

Vad förknippar vi med ordet terrorist? Efter massakern på Utøya drog journalisterna på New York Times paralleller till den svenska terroristen Lasermannen. Men i Sverige kallas han sällan eller aldrig terrorist. I april kom Europols årliga summering av terrorism i Europa.

I huvudanalysen upptog islamismen nästan all plats. Men i själva statistiken framträdde en radikalt annorlunda bild. Under 2010 genomfördes bara tre islamistiska terrordåd i Europa. Men under samma år ansvarade olika separatister för 160 dåd och vänsterextremister för 45 attentat. I praktiken är alltså nationalism ett större våldsproblem än islamism.

I debatt och nyhetsförmedling verkar terrorismen ha etnifierats. Vi förknippar den utan eftertanke med mörk hudfärg och muslimsk tro, trots att de överlägset flesta terrorister är vita män.

Det innebär inte att man ska bagatellisera den revolutionära islamismen. Den är en totalitär rörelse där våldet har samma centrala roll som i fascismen. Hoten mot Lats Vilks och andra är oacceptabla och vidriga. Europol påpekar också att de flesta uttalade hoten verkar komma från islamister.

Men Utøya ställer nya nödvändiga frågor om terror och politiskt våld. I nya numret av antirasistiska Expo (3/11), en tidskrift som blivit nödvändig för att förstå Sverige och Europa, läggs grunden för en sådan diskussion.

I Europols rapport fanns inte en rad om islamofobiskt våld. Men är inte det lågintensiva vardagsvåldet – trakasserier, bränder och hot – också en form av politisk terror? Hatet mot islam ligger ju inbäddat i ett vidsträckt politiskt projekt, där gränsen mellan opinionsbildning och naket våld är oklar. Debattören Mark Steyn drog i en bok slutsatsen att ”om man inte kan föröka sig snabbare än dem återstår att skjuta av dem”.

Men Anders Brevik slog inte till mot moskébesökare. Hans offer blev ”landsförrädarna”, de socialdemokrater som bejakar invandring och diskuterar mångkultur och kosmopolitik. Vad innebär det?

Expo pekar på sambanden mellan våldet och de islamofobiska partiernas opinionsbildning. De är svåra att diskutera, men oundvikliga. När en vit man tidigare i år avslöjades inför ett terrordåd mot Detroits största moské, förmodligen med hundratals döda, blev det en notis. Hade han varit islamist skulle det blivit en världsnyhet. Man måste ställa frågan vad det beror på.

Har Sverigedemokraterna blivit ett slags våldets femtekolonn inne i statsapparaten? Vid partiets landsmöte 2009 sade riksdagsledamoten Kent Ekeroth: ”Antingen går vi under i krig eller en stilla suck, eller så bestämmer vi oss för att slåss för vår civilisations överlevnad”. Orden kastar tungt tvivel över hans lojalitet med statens strävan att hindra politiskt våld.