I morgon är det ett år sedan president Barack Obama mottog Nobels fredspris. Den Norska Nobelkommitténs beslut fick kritik. Vad hade Obama uppnått, förutom övertagandet av två krig? Det skämtades om att fredspriset riskerade att bli en norsk variant av ”Årets svensk”. Efter en sådan utnämning går det utför, vilket Refaat El-Sayed, Hans Holmér och Ludmila Engquist fick erfara.
Men det gick att argumentera för att priset i efterhand skulle kunna framstå som framsynt. Kanske kommer historieböckerna att framhålla fredsprisen 1990 (Michail Gorbatjov) och 2009 (Barack Obama) som illustrationer av två paradigmskiften: Kommunismens fall respektive multilateralismens återkomst. Obamas fredspris skulle markera slutet på de åtta långa åren med Bush och föreställningen att problem kan lösas genom att sätta smarta bomber i händerna på korkade makthavare.
Och Obama sträckte ut handen till världens muslimer, efterlyste en kärnvapenfri planet och förbjöd skendränkning. Men nästan exakt ett år efter ceremonin i Oslo rådhus, kommer beskedet att USA inte längre kräver att Israel stoppar bosättningsplanerna på ockuperad mark. Så länge nya bosättningar etableras är fredsförhandlingar avblåsta i den palestinska myndighetens ögon, vilket knappast är uppseendeväckande.
Att den israeliska regeringen ignorerar de amerikanska påtryckningarna om att återinföra moratoriet på nya bosättningar, trots att övertalningskampanjen har sockrats med ett tjog fina stridsflygplan, är pinsamt för Obama. Prestigeförlusten är stor och förtroendet i arabvärlden skadas. Respekten för Obamas ambition att bättra på sitt lands internationella rykte får sig en rejäl törn.
En del bedömare menar emellertid att beslutet att avsluta övertalningsförsöken har ett annat syfte. Obama har tröttnat på att be om ursäkt för Israel inför världssamfundet. Han tar tillfället i akt och pekar ut vilka som är ”the real bad guys”: Premiärminister Benjamin Netanyahu samt utrikesminister Avigdor Lieberman, vars ultranationalistiska parti Yisrael Beiteinu kraftigt försvårar fredsarbetet.
USA:s utrikesminister Hillary Clinton ska hålla ett anförande om USA:s Mellanösternpolitik i morgon. Möjligen får vi fler pusselbitar som kan förklara om USA har tröttnat på att ständigt blåsa liv i fredsprocessen, eller om det är Netanyahu som medvetet har lyckats spela bort USA från banan.
Obama lär dock inte ha tid att fira årsdagen och begrunda sin Nobelprismedalj. De högsta vågorna på Obamas stormiga hav, halvvägs in i mandatperioden, är inrikespolitiska. Efter uppgörelsen med republikanerna om att förlänga Bushperiodens skattelättnader, ryktas det om att Obama kan komma att utmanas i demokraternas primärval.
Även om inrikespolitiken avgör amerikanska presidentval, hade en framgångsrik fredsprocess i Mellanöstern skänkt global glans till ett hackande presidentskap.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
