debatt Pandemin kunde ha blivit en öppning för förståelse mellan israeler och palestinier. Den möjligheten försummades trots omvärldens vädjanden till den israeliska regeringen, skriver Thomas Hammarberg i en replik till Vänskapsförbundet Sverige-Israel.
Kontrollen över vaccinet blev ett politiskt maktinstrument. Den som förstod detta tidigt var Benjamin Netanyahu. Hans snabba överenskommelse med Pfizer gav Israel ett rejält försprång på hemmaplan och möjlighet att byta förmåner med en rad andra länder.
Det var bara ett problem: det internationella samfundet började ställa frågor om Israels ansvar för de ockuperade palestinierna och för deras skydd mot covid.
Det stack i ögonen på många att de inflyttade bosättarna på Västbanken vaccinerades, men inte den palestinska befolkningen i samma områden. Protester kom inte bara från talespersoner i Förenta Nationerna, EU och organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter utan också från den amerikanske utrikesministern Tony Blinken samt en rad ledamöter i kongressen.
Här i Sverige har kristdemokraternas Lars Adaktusson – häromdagen i dessa spalter och denna gång i samspel med Martin Blecher – på nytt tagit på sig rollen att försvara varför Israel inte kan erbjuda vaccin till palestinierna på Västbanken och i Gaza. Liksom tidigare menar han att det s.k. Osloavtalet inte tillåter detta och att folkrätten inte gäller i detta fall. Argumenten håller fortfarande inte.
Om Osloavtalet: Denna överenskommelse mellan Yassir Arafat och Yitzhak Rabin slöts för 27 år sedan. Under en övergångstid på fem år skulle en succesiv avveckling av ockupationen äga rum. Avsikten var förstås att detta skulle öppna för en lösning av konflikten. Så blev det som bekant inte. Avtalet har inte någon folkrättslig betydelse. Till bilden hör att Netanyahu redan tidigt markerade sitt motstånd mot avtalet och dess innehåll. Att det nu lyfts fram som ett skäl för att Israel inte kan erbjuda vaccin för palestinierna framstår onekligt som långsökt.
Om folkrätten: Till skillnad från Osloavtalet har den fjärde Genèvekonventionen relevans. Den handlar om ockupantens ansvar för människorna under dess kontroll. En närmare analys i just detta fall kan tyckas passerad av det faktum att konventionen kränkts så flagrant inte minst genom annekteringar och bosättarpolitiken. Men den är alltjämt relevant.
Om vaccin hade erbjudits till Västbanken och Gaza hade det kunnat ändra stämningarna bland en hel del palestinier.
Att palestinierna – till skillnad från bosättarna – står under militär lagstiftning är inte en slump. Konflikten och ockupationen fortsätter, konventionen är alltjämt giltig. Dess artikel 56 beskriver ockupantens skyldighet vad gäller sjukvård inklusive åtgärder mot smitsamma sjukdomar.
Alldeles bortsett från argumentationen förefaller det dessutom som att Adaktusson försvarar en front som börjat överges. Oron för att smittspridning från palestinier ska nå in i själva Israel har nu lett till att vaccin gjorts tillgängligt för sjukpersonal på Västbanken och de som pendlar in till Israel. Osloavtalet var då inget hinder. Detta är positivt även om motivet främst var omsorgen om de egna. Men en del politiska uttalanden på senare tid tyder på att fler eftergifter kan komma efter valet denna vecka.
För oss fredsvänner har det varit det särskilt trist att den israeliska regeringen inte haft insikt eller politisk vilja att se vilken möjlighet för nya relationer som faktiskt har förelegat. Om vaccin hade erbjudits till Västbanken och Gaza hade det kunnat ändra stämningarna bland en hel del palestinier. Att erbjudandena i stället gick till centraleuropeiska och sydafrikanska länder har självfallet noterats.
Adaktusson och Blecher skriver att de palestinska företrädarna skulle ha sagt nej till ett erbjudande om vaccin. Inte heller det argumentet tycks hålla vid en granskning. Många palestinier, inklusive både politiker och vårdpersonal, har tvärtom vädjat om de eftertraktade doserna. Det har aldrig kommit ett erbjudande av meningsfullt slag.
Att de palestinska myndigheterna i det läget vänt sig till Världshälsoorganisationens covax-projekt och ett par andra källor är inte förvånande. En del sändningar har också nått fram (utan att stoppas av den israeliska kontrollen).
Men möjligheten att visa respekt för de folkrättsliga kraven och demonstrera en vilja att försöka förbättra relationerna till det palestinska folket gick tyvärr förlorad än en gång.
Thomas Hammarberg, tidigare Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
