Mario Monti har gjort en god insats. Men Italiens näste premiärminister heter – possiamo solo sperare – Pier Luigi Bersani.
Plötsligt får de gamla skämten grävas fram. ”Italien har inte bara svårt att göra sig av med sopor. Nu kan en sopa bli premiärminister för fjärde gången”. Porrknutten och den slipade politiska räven Silvio Berlusconi har gjort comeback.
Innan herr Bunga-Bunga avfärdas ska vi komma ihåg att han inte bara har vunnit tre val och är den italienska premiärminister som har suttit längst vid makten sedan andra världskriget. Berlusconi är Italiens näst rikaste person och kontrollerar tre tv-stationer i ett land där 82 procent av befolkningen får sina nyheter via dumburken.
Berlusconis dominans i medielandskapet inkluderar även en dagstidning (Il Giornale) och Italiens ledande bokförlag och mediehus (Mondadori). Detta till trots kommer inte mumien Berlusconis återkomst att leda till Palazzo Chigi och premiärministerposten. Huvudorsaken är inte det moraliska haveri som omgärdar hans person. Det handlar om ekonomin, dumbom.
Under tioårsperioden fram till 2010 hade bara två länder i hela världen lägre BNP-tillväxt än Italien: Zimbabwe och Haiti. Produktiviteten i landet har fallit med fem procent under samma period. Den kvinnliga förvärvsfrekvensen är lägst i Västeuropa och Fiats hemland producerar färre bilar än Storbritannien. Berlusconis vanskötsel av Italien fick sedliga The Economist att använda sammanfattningen ”The man who screwed an entire country”. Statsskulden är världens fjärde största och lågkonjunkturen den djupaste bland eurozonens större länder.
Italien framstår alltjämt som en av eurokedjans potentiellt svagaste länkar. Det var därför som såväl finansmarknaden som toppolitiker drog efter andan när Berlusconis parti PdL nyligen fällde Italiens lika respekterade som teknokratiske premiärminister Mario Monti.
Monti har återfört såväl moral som stabilitet. Räntekostnaderna för Italiens gigantiska statsskuld har halverats och sluttentamen väntar 21 december då parlamentet ska acceptera budgeten. Tredje veckan i februari infaller det nödvändiga nyval som har flyttats fram på grund av Montis avgång.
Spekulationerna om vad som nu sker på den högra politiska planhalvan är avancerade. Berlusconi fällde Monti i förtid och vill rädda landet från ”vänstern”. Monti anklagades av Berlusconi för att vara en germanofil som har plågat italienarna med onödigt besk medicin på recept från Berlin och Bryssel. Fast Berlusconi kan tänka sig att stå tillbaka om Monti går med på att kandidera för hans imploderande parti PdL, som inte ens separatisterna i Lega Nord vill samarbeta med längre.
Andra föreslår att Monti bör använda kristdemokratiska UDC som plattform – eller ta draghjälp av Ferrarichefen Luca Cordero di Montezemolos välkända politiska ambitioner.
Och Monti själv? Under en resa till Bryssel nyligen besökte han först den blytunga tankesmedjan Bruegel och presenterade en bok som han skrivit med en liberal EU-parlamentariker. Därefter följde ett möte med den konservativa EPP-gruppen som Monti ansågs stå nära under sin tid som EU-kommissionär. The Economist kunde inte dölja sin förtjusning och konstaterade att den Monti som noggrant undvikit partipolitik nu såg ut att syssla med politisk teater.
Men drömmen om teknokraten som tar hjälp av Berlusconis sönderruttnande parti, eller en företagsledare, löser inte Italiens behov av demokratisk legitimitet och politisk kamp mellan höger och vänster. Därför är det välkommet att Italiens breda vänster äntligen verkar redo att axla politiskt ansvar. Och nej, det är inte komikern Beppe Grillos populistiska och auktoritära missnöjesrörelse Fem stjärnor som avses.
Steg för steg har Demokratiska Partiet blivit den enda rörelsen med bred folklig förankring. I oktober lanserades en valallians – Italia. Bene Comune – med Italiens två andra betydande partier till vänster om mitten: det vänsterinriktade miljöpartiet SEL och socialdemokratiska PSI. 3,2 miljoner italienare deltog i valalliansens primärval som utsåg Pier Luigi Bersani till premiärministerkandidat.
Bersani var reformvänlig minister i Prodis andra regering 2006–2008, och förblev lojal med Monti när Berlusconi svek. Hans ambition som premiärminister är att fortsätta på den ansvarsfulla väg som Monti har stakat ut – gärna med Montis assistans. Men Bersani vill addera reformer och investeringar som syftar till ökad jämlikhet, jämställdhet och hållbarhet.
När traditionellt EU-konstruktiva Italien tampas med EU-populister som Berlusconi, Grillo och Lega Nord är det minst lika viktigt att Bersani vill använda Europaprojektet i enlighet med den kloka italienska vänsterns tradition: Rekonstruktion i syfte att stärka demokratin och den sociala dimensionen.
Monti har gjort en god insats. Men Italiens näste premiärminister heter – possiamo solo sperare – Pier Luigi Bersani.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
