Ledare Eurosystemet skulle göra medlemsländerna likvärdiga, men som istället skärpte motsättningar mellan nord och syd, mellan fattig och rik. Nu ger problemen i Italien, Europas tredje största ekonomi, föraningar om Eurons sammanbrott.
EUs existentiella kris fördjupas för varje dag. Det räcker inte längre bara med röran med Brexit, ett möjligt handelskrig med USA, och att Ungern och Polen glider iväg i en alltmer auktoritär riktning. Utsikterna att vi en populistisk och öppet EU-fientlig regering i Italien, Europas tredje största ekonomi, ger föraningar om ett större sammanbrott.
Visserligen nobbade Italiens president Sergio Mattarella i helgen försöken av Femstjärnerörelsen och Lega att bilda regering. Han hänvisade till att den av partierna föreslagna ekonomiministern Paolo Savona var olämplig, eftersom han orsakat turbulens på räntemarknaderna.
Savona anser nämligen att euron är en »tvångströja konstruerad av tyskarna« och att dagens tyskar inte är bättre än de var under nazismen.
Eurobygget är så skört att också ett litet misstag kan utlösa ännu en stor finanskris.
Presidentens lösning är att utse en teknokrat från IMF som tillfällig regeringsbildare, i väntan på ett nyval. Men Femstjärnerörelsen och Lega har majoritet i båda kamrarna och kan rösta bort honom och tillfälliga lösningar.
De båda partierna är ett högst omaka par. Lega är ett högerextremt parti som bland annat vill slänga ut de 400 000 papperslösa flyktingarna. Femstjärnerörelsen, som är närmast vänsterpopulistisk, är till exempel emot obligatoriska vaccinationer av barn.
De vill öka statens utgifter, genom medborgarlön och högre pensioner, medan Lega däremot vill ha platt skatt, som mest gynnar de rika.
Kombinationen av högre utgifter och lägre skatter skulle betyda en försämring av budgeten motsvarande 600 miljarder kronor om året, vilket blir en ökning av statsskulden från 130 till 150 procent av BNP. Det är klart att detta helt strider mot eurozonens stränga budgetregler.
När Grekland inte följde reglerna ingrep Eurozonens ledning och drev igenom brutala nedskärningar av välfärdspolitiken. Att kasta ut Grekland ur euron diskuterades också på fullt allvar. Hur sannolikt är det att man på samma sätt vågar näpsa det mycket större Italien, ett av EU:s grundarländer?
Å andra sidan, har man en överslätande inställning till Italiens regelbrott, hur kommer Spanien och Portugal, som också fått utstå stora uppoffringar, att reagera? Kommentarerna från Bryssel och Berlin är än så länge nedtonade. Man inser förstås att genom maktspråk snabbt kan spä på det italienska euromotståndet och därmed göra att nyvalet i augusti blir en brakseger för Femstjärnerörelsen och Lega.
Redan nu ligger Legas partiledare Matteo Salvini i startgroparna för en ny valrörelse: »Italien är ingen koloni. Vi vill inte att tyskarna ska säga åt oss vad vi ska göra.«
Eurosystemet är en felkonstruktion, som skulle göra medlemsländerna likvärdiga, men som istället skärpte motsättningar mellan nord och syd, mellan fattig och rik.
Den franske presidenten Emmanuel Macrons reformpaket nyligen skulle kanske dämpa denna motsättning. Men tyskarna verkar anse att det kostar för mycket. Och att Macron vill ha en ökad överstatlighet, bland annat en europeisk finansminister, är bara bensin på den italienska brasan.
Den amerikanska statsvetaren Kathleen McNamara, som följer Europa nära, har kallat euron för en »riskgenerator« i det globala finansiella systemet. Med det menar hon att eurobygget är så skört att också ett litet misstag kan utlösa ännu en stor finanskris.
Där någonstans är vi just nu och det känns kusligt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
