Det är en och en halv månad kvar innan klimatmötet i Durban. Miljöminister Lena Ek har fortfarande möjlighet att påverka Sveriges regering och EU att höja sig ett par snäpp för att visa en verklig politisk vilja att lösa klimatkrisen – samtidigt som det skulle kunna ge ny energi åt de alltmer fastlåsta klimatförhandlingarna.
När den nuvarande regeringen kom till makten 2006 var miljön en oprioriterad fråga. Efter en rapport från regeringens vetenskapliga råd 2007 som pekade på allvaret i klimatfrågan, och i och med att Sverige dessutom skulle vara EU:s ordförandeland under klimatmötet i Köpenhamn 2009 tvingades Reinfeldt att ändra sig.
Köpenhamnsmötet blev ett fiasko och den svenska regeringen var inte sena med att peka ut Kina och Indien som ansvariga. Ännu i dag verkar man inte ha förstått att EU:s agerande, eller snarare brist på agerande, kan ha varit ett avgörande bidrag till sammanbrottet.
I och med Köpenhamn dog intresset för klimatet i medierna och även ambitionsmässigt hos regeringen. Trots det fortsätter man hävda att Sverige och EU fortsatt ska vara ledande i klimatarbetet. Men Sverige är i dag omsprunget av en rad länder vad gäller ambitioner. Både Danmark och Tyskland har tuffare utsläppsminskningar än Sverige till 2020 och utanför EU siktar Maldiverna på att bli helt fossilfritt till samma år.
EU som helhet är inte heller så progressivt som region. Den minskning av utsläpp man lyckats genomföra under Kyotoprotokollet har mer än ätits upp av den ökade importen av varor från framförallt Kina, vars utsläpp inte räknas med i Kyotoprotokollet.
Man vilar helt enkelt på gamla lagrar: Sveriges koldioxidskatt från 1991 har varit otroligt viktig för framförallt omställningen från oljeeldad uppvärmning. Och med den historiska utbyggnaden av vattenkraft har Sverige redan låga koldioxidutsläpp från elproduktionen. Men klimatförändringarna är redan ett faktum och slår redan hårt mot många av de fattigaste länderna framförallt i Afrika. Och vår livsstil är långt ifrån vad som krävs för att undvika en katastrofal höjning av jordens medeltemperatur.
Därför kändes det helt plötsligt mycket spännande när Lena Ek utsågs till miljöminister. Hon har, som europaparlamentariker, varit drivande i att EU ensidigt ska höja ambitionerna från 20 till 30 procents utsläppsminskningar. Hon har sagt att en 2-gradig uppvärmning av jordens medeltemperatur förmodligen är för mycket och därför bör begränsas till 1,5 grader, och hon har tryckt på för att klimatfinansiering, helt i enlighet med klimatkonventionen, ska vara ny och additionell utöver biståndsbudgeten.
Med en ny minister på plats kan man inte gärna förvänta sig några snabba förändringar, men när en ny minister så snabbt går ut och slår fast den befintliga politiken kan man inte bli annat än besviken. Lena Ek har nu sagt att Sverige ska arbeta för att EU ska ta fram ytterligare underlag om konsekvenserna av att gå upp till 30 procent, vilket var standardsvaret under Andreas Carlgrens fem år som miljöminister.
Och i förarbetet till EU:s miljöministermöte i måndags slog Sverige fast att man delade EU:s syn att vi inte ska gå in i en andra åtagandeperiod av Kyotoprotokollet förrän vi har ramverket och ett slutdatum för när andra stora utsläppare ska inbegripas av ett bindande avtal.
Dessa utspel rimmar inte med en aktiv klimatpolitik utan signalerar mest att Sverige saknar ambitioner och saknar viljan av att ta ansvar för den del av klimatarbetet som Sverige är ålagt. Men det är en och en halv månad kvar till mötet i Durban. Sverige och EU kan återigen bli ledande i klimatarbetet!
Jacob Risberg, klimatpolitisk handläggare, Svenska kyrkan.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
