gästkrönika Coronakrisen drabbar de som lever i ett våldsamt hem extra hårt. De som lever med någon som misshandlar dem dagligen behöver därför vår hjälp mer än någonsin, skriver Reband Raza som själv utsattes för våld i hemmet under många år.
Året startade med firande på många håll, vi gav oss själva löften i hopp om att hålla dem denna gång. Många av oss kände hoppet att detta år skulle bli mitt år. Det ingen av oss visste var att en samhällskris väntade runt hörnet, en epidemi som hade startat dagarna innan det nya året.
Några månader senare har hela världen fått ta del av coronakrisen; covid-19. Ett virus som har drabbat alla världsdelar och påverkat människor på olika sätt. Rädslan är densamma hos alla ledare som nu gör sitt yttersta för att skydda sina gränser och sin befolkning.
Jag är övertygad om att informationen om viruset har nått oss alla i Sverige, många av oss har förutsättningarna att dagligen läsa och följa utvecklingen i världen. Många följer nyheterna i länder där resten av familjen bor, vetskapen om vad vi behöver göra för att skydda oss eller minska smittrisken har nått oss alla. Men våra förutsättningar att följa det är INTE samma.
Krisen handlar om klass, den handlar om vilka förutsättningar vi har för att skydda oss. Folkhälsomyndigheten rekommenderar att vi ska hålla oss hemma så gott det går, arbeta hemifrån om det är möjligt, inte vara i stora samlingar, bara gå ut om det är nödvändig, och så vidare. Inte svårt att förstå.
Men det är svårt för många att följa dessa rekommendationer. Jag tänker på hemlösa som inte har någon annanstans än stadens gator att leva på. Eller familjer som bor i små lägenheter där någon arbetar, någon går i skolan, där arbetet inte går att utföra hemifrån och det finns äldre släktingar i bostaden men ändå måste alla komma hem trots risken att ta med smittan.
Men min största oro gäller de kvinnor och barn som lever i ett våldsamt hem. Som lever med någon som misshandlar dem dagligen. Jag är själv resultatet av sådan misshandel.
En dag lyckades han slå DET slaget som skadade mig och som jag aldrig lär glömma.
Jag bodde för 20 år sedan med en man som blev arg för allt som gick fel, som slog mig för att få ut sin frustration när saker och ting inte blev som han ville. Visst bad han om ursäkt och kom med blommor efter varje raseri och lovade att aldrig någonsin röra mig igen och att han älskade mig över allt annat i världen. Men det tog inte lång tid innan nästa slag kom.
En dag lyckades han slå DET slaget som skadade mig och som jag aldrig lär glömma. Slaget som lett till 13 års smärta, som tvingat mig att träffa 22 olika läkare, prova oändligt många mediciner, genomgå tre operationer, utredas för diagnos efter diagnos och till slut beskedet om att jag måste leva med smärtan resten av mitt liv.
Ja, jag ville lämna honom många gånger så klart, tro inget annat. Men det är lättare sagt än gjort, kan jag säga till den som undrar varför du inte lämnar relationen eller polisanmäler?
Problemet är att de enda som känner till situationen är den som slår och den som blir slagen. Det finns inga vittnen och blir svårt att bevisa. Rättsväsendet kan inte hjälpa, och inte heller någon annan. Då väljer man att låta problemet stanna hemma. Ingen får veta varifrån blåmärken kommer ifrån, eller varför jag har ont. Misshandeln förblir många gånger en hemlighet.
När jag efter flera år fick kraft att lämna honom så började istället förföljelsen, anklagelserna och bestraffningarna. Friheten har ett pris och tar tid.
Ökat tryck på kvinno- och barnjourer när fler är hemma, rapporterade SVT den 7 april. Det var inte förvånande när flera kvinnor och barn nu tvingas till ännu mer tid tillsammans med misshandlaren de bor med. Instängd i otryggheten, när jobb, skola eller kompisar inte finns att fly till längre. Även advokater som exempelvis Evin Cetin har uttryckt oro för de som nu står utan skydd i krisen. Jag undrar vad dessa kvinnor och barn ska ta vägen? Fly ut och riskera att bli smittad eller stanna hemma med en misshandel som kan leda till skador eller även död.
Regeringen kommer nu med nya beslut om olika stödpaket närmast dagligen. Nyligen kom ett förslag om att avsätta 100 miljoner för organisationer som arbetar med utsatta barn och kvinnor, mot våld i nära relationer. Med pengar kan civilsamhället stöttas, men att det kan rädda utsatta från sina förövare är jag inte övertygad om. Konkreta åtgärder behövs NU för kvinnojourer och de organisationer som kan hjälpa dessa kvinnor och barn.
Jag vet inte vad som räddade mig, men det kan jag erbjuda är ett tryggt hem och möjlighet till en god natts sömn för den som lyckas ta sig från sin misshandlare. Jag kanske kan rädda en eller två kvinnor, men jag hoppas att regeringen räddar ännu fler. Från corona och från den som misshandlar dem.
Reband Raza är folkhögskolelärare.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
