Ledare Var det åsynen av fulla läktare på fotbolls-VM som fick den urbana, välutbildade medelklassen i Kina att tända till? Eller det faktum att Kinas exempellösa tillväxt nu gett vika? Demonstranterna behöver internationellt stöd, men från den svenska regeringen är det tyst som i graven.
Sedan Putins invasion av Ukraina i februari hör jag allt oftare människor i min omgivning fråga sig: Varför stöttar ryssarna Putin? Det som ur ett svenskt perspektiv verkar helt irrationellt är för gemene ryss ett rimligt alternativ. Det var efter Sovjetunionens fall som ryssarna under 1990-talet skulle få njuta av demokratins frukter. Det gick sådär: vanstyre och korruption, en alkoholiserad statschef, ökad ojämlikhet, statsbankrutt.
Demokrati kanske kan vara bra, men själv föredrar jag reallöneökningar, ökat välstånd och stabilitet. Det har Putin och oljepriserna levererat.
Så blev slutsatsen i de breda folklagren.
Som svensk är det svårt att följa protesterna och att praktiskt stödja de kinesiska demokratirörelserna
Samma sak har vi sett i Kina. I nära trettio år har landet haft en makalös tillväxt på runt 10 procent per år. Tiotals miljoner människor har lyfts ur fattigdom och fått en ökad levnadsstandard. Men nu är det hack i skivan på den kinesiska tillväxtfesten. Därtill har kommunistpartiet missbedömt hur mycket goodwill de haft att växla in hos den välutbildade, urbana medelklassen.
I pandemins inledning höll nog de flesta kineserna med om att isolering var en smart strategi för att undvika storskalig covid-smitta. Men när man nu sitter instängd i sitt hem och kollar på fotbolls-VM, där läktarna är packade med vaccinerade supportrar, så får man sig nog en tankeställare.
Det ligger i människans natur att törsta efter frihet. I perioder kan du göra avkall på friheten om du får något som du upplever vara mer värt, till exempel ekonomiskt välstånd. Men när välståndet börjar vika och du dessutom med egna ögon kan se hur alla andra firar VM medan du måste göra dagliga PCR-tester och saknar yttrandefrihet, då kan man förstå att bägaren rinner över.
Själv får jag lite ökad puls och en tänd gnista i blicken när jag ser människor göra gemensam sak och höja sin röster för demokrati och frihet. Men precis som i Iran, Syrien, Belarus och fler länder därtill påminner jag mig om att det knappt finns något svårare än att störta en diktatur.
Människor ska vilja och våga protestera, samlas bakom en gemensam agenda och en ny ledare, riskera våld, förföljelse och vinna internationellt stöd. Vägen till frihet är lång och kantad av bakslag.
Som svensk är det svårt att följa protesterna och att praktiskt stödja de kinesiska demokratirörelserna. Det lilla hoppet jag har om förändring sätter jag till att vår nya statsminister – precis som hans motsvarigheter i Kanada och USA har gjort – ska uttala sitt stöd för de modiga demonstranterna.
Men från regeringens håll är det knäpptyst, trots att Ulf Kristersson utlovat mindre naivitet och tuffare tag gentemot Kina. Det är bråda dagar i utrikesadministrationen. Erdogan måste hållas på gott humör. Då får de kinesiska demokratikämparna klara sig själva.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
