Jag har alltid pratat om ojämlikhet

Krönika Allt fler pratar om ojämlikhet. Men nästan ingen pratar om varför. Det beror kanske på att den nya jämlikhetsvurmen till stor del drivs av oro inför framtiden – inte av självupplevd fattigdom, skriver German Bender.

När blev det poppis att prata ojämlikhet?

Var det 2009, när boken Jämlikhetsanden av Richard Wilkinson och Kate Pickett kom ut och åtminstone under en kort tid ändrade samtalsmenyn på progressiva parmiddagar från bostadsräntor och semesterplaner till statistik om jämlikhetsmått, hälsa, brottslighet och utbildningsnivå?

Eller var det 2013, när Thomas Pikettys sifferstinna tegelsten Kapitalet i tjugoförsta århundradet välte nationalekonomiska fikabord på universitet runtom i världen?

Klart är att kurvan någonstans runt de åren börjar peka spikrakt uppåt när man söker i Mediearkivet på hur ofta ordet ojämlikhet förekommer i svenska medier (samma sak gäller ordet inequality i engelska källor på Google Ngram).

Plötsligt blev jämlikhet ordet på allas läppar.

Det har förstås talats om jämlikhet och ojämlikhet långt innan dess, men på senare år har intresset formligen exploderat. Jämlikhet har blivit så poppis att självaste Ulf Kristersson (M) försöker kapa begreppet genom att döpa sitt jultal till Frihet, jämlikhet och gemenskap? Till samma genre måste man nog räkna den näringslivsfinansierade tankesmedjan Ratios nya skrift, med en nyspråksklingande titel som kunde vara hämtad ur någon fjunig ungliberals dagbok: ”Rättvis ojämlikhet”.

Och jämlikhetsvurmen tycks knappast avta. Nu i höst avhandlas ämnet i läsvärda böcker av ekonomihistorikern Erik Bengtsson och kulturjournalisten Nina Björk, kort efter att den förträfflige Per Molanders jämlikhetskommission lanserade en lång rad förslag och den ärligt talat snustorre professorn Thomas Piketty kallas rockstjärneekonom och hyllas av ungefär samma målgrupp som gör vågen varje gång Bruce Springsteen släpper ett nytt album (som av en händelse oftast handlar om ojämlikhet).

Alla bryr sig.

Eller snarare oroar sig. Vilket inte är samma sak.

Och den distinktionen tror jag sätter fingret på en viktig orsak till att alla pratar om jämlikhet – det beror inte på att många fler bryr sig, utan på att många fler oroar sig.

Oroar sig för vad, kan man fråga sig? För vad ojämlikheten kan leda till, förstås. Oro känner man ju över något som kan komma att inträffa. Den breda uppslutningen bakom jämlikhetsvurmen hämtar alltså inte primärt näring ur en självupplevd ojämlikhet, utan ur en oro inför framtiden.

Därför har den yrvakna jämlikhetsvurmen länge framstått som ett mysterium för mig. Som om världen mansplainade något för mig som jag hade känt till och upplevt i hela mitt liv.

När ojämlikheten växer sig så stor att den börjar hota samhällsordningen, då hamnar den högt på agendan. När populismen vinner mark, flyktingströmmarna tilltar och medelklassens, eller rentav överklassens, ekonomiska trygghet börjar kännas osäker. Då börjar alla prata om ojämlikhet.

Och det är väl gott så.

Men för den fattige är ojämlikhet inte något oroväckande som kan leda till något obehagligt. För miljarder människor runtom i världen är ojämlikheten redan i sig obehaglig, ovärdig, outhärdlig.

Ojämlikhet är presens, inte futurum.

Och det är något jag, som var fattigbarn i Sverige på det sagoskimrande jämlika 1980-talet, alltid vetat. I en tidigare text har jag skrivit om min uppväxt som ”barn-med-utländsk-bakgrund-och-ensamstående-förälder”.

De barn som har oturen att lottas till den kategorin löper nämligen störst fattigdomsrisk av alla barn i Sverige – enligt Rädda Barnens rapport Barnfattigdom i Sverige 2018 lever drygt 42 procent av barnen i Sverige som har utländsk bakgrund och en ensamstående förälder i ekonomisk utsatthet. Det är en 30 gånger (!) högre andel än bland barn till sammanboende föräldrar med svensk bakgrund, där endast 1,4 procent lever i ekonomisk utsatthet.

Därför har den yrvakna jämlikhetsvurmen efter millennieskiftet länge framstått som ett mysterium för mig. Som om världen mansplainade något för mig som jag hade känt till och upplevt i hela mitt liv.

För jag har alltid pratat om ojämlikhet.

Växer man upp utan att ha råd med nya kläder, utan att kunna köpa något annat än lågprismat med rabattkuponger, ja utan att ha råd med särskilt mycket alls, då växer man upp i en miljö där varje dag är förtöjd i ojämlikheten.

Det finns nog ingenting som jag, min familj och vår närmaste omgivning har pratat lika mycket och lika länge om. På alla sätt och vis, med alla tänkbara och otänkbara ord, vid alla möjliga tillfällen. Långt innan det blev poppis.

Vi pratade om ojämlikhet i Buenos Aires 1978 när jag var drygt ett år gammal och just hade lärt mig prata. Runtomkring mig hördes de slagord om jämlikhet och social rättvisa som gjorde att min familj tvingades fly från militärjuntans Argentina.

Vi pratade om ojämlikhet i Stockholm 1983 – när min mamma kom hem med fulla plastpåsar från Uff, eftersom hon inte hade råd att köpa nya kläder till mig och mina systrar. På den tiden var begagnade kläder något man blev hånad för i skolan. Men vi fick tidigt lära oss att kläder som ingen annan ville ha fick duga för oss.

Vi pratade om ojämlikhet 1985 – när jag för första gången åkte i en ny bil som en kompis föräldrar hade köpt. Jag minns lukten av ny bil, den dämpade belysningen och det dova motorljudet. Alla bilar jag åkt i hade varit iskalla gamla plåtburkar där man behövde skrika för att överrösta motorn.

När vi flyttade till Jakobsberg, sen Rinkeby, sen Tensta, sen Skarpnäck, sen Akalla (det som idag kallas orten av dem som vill skönmåla och no-go-zoner av dem som vill svartmåla) och vi fick lära oss att områden där ”svenskarna” inte vill bo fick duga för oss.

Då pratade jag med mina föräldrar om ojämlikhet.

När jag började i Engelbrektsskolan på Östermalm och gick vilse hos mina klasskamrater, eftersom jag aldrig varit hemma hos någon som bodde ensam med sina föräldrar i en våning med fem sovrum, två matsalar och bibliotek.

Då pratade jag med mina systrar om ojämlikhet.

När jag gick i gymnasiet på Södra Latin (den kulturella medelklassens elitskola, blev jag snart varse) och insåg att jag kunde söka stipendier eftersom jag var både duktig i skolan och fattig. Glädjen av att plötsligt få mer pengar än jag någonsin haft mattades snart av. I stället befästes det jag redan visste. Duktig. Och fattig.

Då pratade jag med mina vänner om ojämlikhet.

Så länge jag kan minnas har jag pratat om, tänkt på, plågats av ojämlikhet. Och det är jag inte ensam om.

Vi är många som alltid vetat att vissa är mycket rikare än andra och att det är djupt orättvist. Vi är många som alltid vetat att de fattigaste i samhället blir överkörda av de rikaste – ekonomiskt, politiskt och emotionellt.

Ingenting av det här är nytt. Tvärtom är det grogrunden för en kamp som pågått i årtusenden.

Därför har jag alltid pratat om ojämlikhet.

German Bender är programchef på Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan